dagens inlägg tillägnas åt mina fantastiska klasskompisar janina, matilda och johan. De är underbara människor och ikväll var det vi igen, precis som första skoldagskvällen.


jag fascineras av olika människotyper. En människa som jag bara kan beundra är Arthur Blessitt. Han är så fruktansvärt tuff. Enligt wikipedia är han en hippie pastor från Hollywood, USA. Jag läste hans bok för ett par månader sedan och hörde honom tala då vi var i LA nu. Det har gjorts en dokumentär om honom, The Cross, som gick på bio under vår tid där och eftersom den förmodligen inte kommer komma till sveriges biografer (hej sekulära sverige) så passade vi på att se den där. Filmen om hans liv.
I slutet på 60-talet började han vandra runt med ett stort kors. Bokstavligt talat, ett fett kors och i änden på det ett litet hjul så det inte blev så tungt. Han började i USA och sedan har han vandrat runti hela världen. Och då menar jag hela världen, varenda land. Han bar korset till alla länder i världen, berättade om jesus och bad för människor. Det är sjukt galet. In i iraks och irans hjärta. Nordkorea och andra ställen som egentligen är helt omöjliga att ta sig in i.
Men det som berörde mig mest var inte att han kom med i Guiness rekordbok, eller de sjuka ingripanden som skedde under resorna, Alltifrån kidnappningar till mordhot och bomber. Utan i slutet på filmen, sitter han, Arthur Blessitt och berättar om sina sista steg. Under tårar hävdar att han inte är värdig, men att han fullföljde loppet. Han gick hela vägen och bar korset ända hem.
Det berör mig
Att en människa, så sprudlande, så häftig (tänk en hippie pastor, vilken vilde de måst ha varit) gråter för att ha blivit använd av Gud.  Det tog en massa år, han är inte världens yngsta människa nu.. det har tagit lång tid att fara till varenda land på jorden. Men för honom var det värt, för honom spelade det ingen roll.  Kan man något annat än beundra karln?!

Det är svårt att förklara, men hans hjärta, hans ödmjukhet fastän han har gjort helt otroliga saker, är någonting som har förändrat mitt hjärta. Att se hans ärliga hjärtelängtan att tjäna, får mitt hjärta att värka lite extra. Inte att bära ett kors runt hela världen bokstavligt talat, men att gå ett steg till med Gud. Eller femtioelva men någonstans måste man börja:)
Då jag drömmer om min höst, försöker planera och lösa det praktiska så kan jag mitt i mitt rus över att göra en sån galen sak, få kalla fötter och känna att jag inte kan, klarar av eller fixar det. Mina känslor springer hit och dit med mig med andra ord.

Men ja vet, jag vet i mitt hjärta att med Guds hjälp så är ingenting omöjligt. Och jag måste bara få besluta mig för att det ska gå, det känns inte alltid bra. det är inte alltid lätt

men det kan fortfarande vara rätt
Jag tänker inte bli en ny Arthur Blessitt, var inte oroliga gott folk. Var och en har sin väg att vandra genom livet. Men jag vill beröras så djupt att jag inte kan låta bli att beröra andra. Jag vill ha äventyr med Gud
Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och vara nöjd. Nöjd att jag gav allt och tacksam för att alltid ha Gud vid min sida