I mitt slötittande framför den så kallade dumburken hamnade jag mitt uppe i "Oprah Winfrey" och fastnade- ända tills strömavbrottet kom.

Det tog ont i mitt hjärta att höra människornas historier, och insikten av vilken rutten värld vi lever i. En sjuårig pojke hade blivit bortrövad, föräldrarna var nedbrutna men fast övertygade om att han fortfarande levde och vädjade till mänskligheten att hålla ögonen öppna och till kidnapparen om att han/hon skulle lämna tillbaka pojken. Det har gått tre månader. Vi alla vet att världen inte längre är en speciellt trygg plats och fastän jag inte känner mig speciellt blödig då jag tittar på film/tv så blev jag sorgsen. Hur kan man ha samvete att röva bort en liten söt pojke med glasögon då han är på väg till skolan?

Eller historien där en kvinna fått ett sammanbrott och dödat sina två små pojkar, 1 resp. 3 år gamla. Resten av hennes familj, hennes syster och föräldrar samt advokat hade gått med på att bli utfrågad men det mest smärtsamma jag såg var videoklippet med vad jag tror var pojkarnas gammelmormor. Hon ömsom grät och skrek ut sin sorg och vanmakt. En trasig familj som försöker förlåta sin dotter och bearbeta sorgen efter förlusten av två små liv.

Det finns en sådan trasighet i vår värld som griper mig. Som får mitt hjärta att vrida sig av sorg. Jag hittade en hemsida som jag först tyckte var rolig, den handlade om felskickade sms. Jag tycker inte längre att den är så kul då jag inser hur tragiskt det är. Måste vi behandla varandra på ett sånt sätt? Måste vi ljuga, vara otrogna eller bete oss som allmänna svin hela tiden? Jag menar inte att kritisera någon speciell, we're all in this together. Men det finns ett oerhört lidande i världen, och min djupaste önskan och största tillfredsställelse här i livet är att se människor lyckliga.

Se människor som är lyckliga i sin sorg

se människor som är tacksamma i sin misär

se människor som får livet tillbaka.

Jag är varken tacksam eller lycklig 24/7. Det kommer dagar så jag måste kämpa med att hålla huvudet högt och blicken riktad längre bort. Dagar av smärta och förvirring då jag biter ihop så hårt att det gör ont i käkarna. Men genom och trots dessa dagar vill och längtar jag ständigt efter att nå mer, högre och djupare. Det finns lidande i världen men helande att få. För jag vet, att Gud som bor i mig är starkare än det som finns i denna värld. Men i väntan på den bättre världen vill jag inte slöa till, bli en bekväm soffliggare som bara bryr om mig mitt och mina. Jag vill hitta det trasiga och hjälpa det hitta vägen mot att bli hel igen.

"Nothing that I can do will change the structure of the universe. But maybe, by raising my voice I can help the greatest of all causes-- goodwill among men and peace on earth"

-Albert Einstein