Så har man överlevt en sjukt lång resa. Continental Airlines kan ju bara slänga sig i väggen i jämförelse med Korea Airlines. Jag har flygit endel i mina dar nu, och RACKARNS, vilket plan det var. Har åkt tvåvånings plan förr men detta var helt sjukt stort! Blev rädd att vi aldrig skulle kunna lyfta från marken men tji fick jag minsann^^

Idag var jag i Dorotea och hälsade på en favoritbror, en favoritsvägerska och världens sötaste brorsdotter. Blir alltid glad då jag varit där. Dom är så fina och det bästa jag har. Verkar som att vi äntligen, efter x antal år, får fira jul tillsammans allihopa. Det är den finaste julklappen nånsin- lycka i allra högsta grad.

Det är väldigt underligt att inte jobba, i och för sig har jag massa plugg att ta igen. Men att gå och lägga sig utan en värkande rygg, ömmande fötter och ett trött huvud är en lyx. Däremot passar det inte mig kanske inte att lalla runt utan att ha något att göra. Men det ger mig tid, tid att fundera på saker jag glömt att tänka på. Värdesätta de saker som man lätt tar för givet. I och med massa jobb, planerande och ansvarstagande är det lätt att glömma vad man vill, vad man brinner för.

Många gånger stämmer uttrycket att man "saknar inte kon förrän båset är tomt". Men rackarns vad jag älskat kossor då dom stått i sina bås. och ändå blir båset tomt ibland.

idag har jag saknat dig sådär förfärligt igen. och skulle kunna ge upp allt jag äger och har för att ändra historiens gång.
godnatt

Häromdagen sprang jag på en gammal kompis på flygplatsen. Jag hade precis slutat arbeta och var på väg genom havet av stressade människor då jag ser en blond tjej som verkligen tittar på mig. Jag tittar tillbaka och exakt samtidigt så hajjar vi till och skriker hej åt varandra.
Minnena rullade upp, barnlägret utanför Övik för så många år sedan ligger fortfarande någonstans i bakhuvudet. Vi satt uppe en luddig natt och skrev i en kompisbok, drömde våra drömmar och fnissade åt varandra. Sedan går åren- och så springer man på varandra igen.
Var ett chockartat ögonblick måste jag medge.

Vem av oss på den tiden, hade kunnat ana var vi skulle stå idag? Levt våra liv som vi gjort och vart där vi är nu?  Och i Norge av alla ställen?

Det är fascinerande då man tänker efter. Speciellt nu efter vår onsdag i Stockholm där det inte gick riktigt som vi tänkt oss. Alltid lär man sig något nytt måste jag medge. Men man slår huvudet in i väggen och försöker igen.

Vi skriver historia utan slut. Ibland blir det inte som man tänkt sig- det kan bli ännu bättre.

Häromveckan då jag cyklade längs med de vidsträckta norska åkrarna insåg jag någonting, och påmindes om något annat. Det har varit så mycket som ska ordnas, förutom att ha bokat en resa till Korea och fixat och donat med allt det. Så har jag även vart på g och sysslat med ytterligare en resa som jag hoppas får göra senare i vinter. Det är papper, inbjudningar, visum, bank-saker, pass och alla typer av sökningar som ska göras. Möten och intervjuer som ska bokas och biljetter att fixa. Det har gått, ibland med nöd och näppe. Men så börjar jag se ljuset på tunneln. Vi har vart duktiga, fixat allt fastän vi är halvt avkapade från omvärlden i vår lya på åker. Kontor i hemmet är sjukt underskattat för den delen.

Hursomhelst, Jag insåg hur duktiga jag och min flatemate har vart. Fixat allt detta, ändå kommer lyckas få ihop nära 200 arbetstimmar på en månad och tar en universitetskurs samtidigt. Cyklar till jobbet varje dag (nu är min cykel iofs trasig) och härdar ut. Vara lyckliga och njuta ändå. Samtidigt som jag insåg hur duktiga vi är, så slogs jag av att ingenting i mitt liv egentligen skulle ha fungerat. Att allt jag äger och har, är såna gåvor. Varenda människa, varenda lyckad uppgift här i livet. Allt jag kan göra och uppnå, är rena gåvor- rakt i famnen.

Så hur duktig jag än är, hur långt upp och långt in jag än når. Skulle jag aldrig någonsin klarat det ensam. Ibland kanske man kan tycka att det kan kallas tur. Även om jag för min del är rätt övertygad om att den turen stavas G U D.

nöter sönder Michael Johnsons låt "Han går aldrig förbi dig."

Jag ser hur du ensam och modlöst satt dig ner
i en kamp du inte orkar kämpa mer
om du inte får falla in i Jesu armar
i vems armar ska du då falla i?

Din väg har känts lång och i stormarnas land
har du famlat efter en skyddande hand.
Om du inte finner ro i Jesu armar
I vems armar ska du då finna ro?

Han går aldrig förbi dig, han vill förevigt
vara din. Han går aldrig förbi dig
Han vill förevigt vara din

Den smärta som bränner sönder din kropp
i din svaghet ser du inget hopp
Om du inte kan bli hel i Jesu armar,
i vems armar ska du då bli hel?

Han går aldrig förbi dig
Han vill förevigt vara din

jag förstår inte hur man kan säga att det finns fula människor. Det övergår mitt förstånd. Smaken är som baken- absolut. Men hur kan vi sätta oss själva så högt och tro oss vara så mycket bättre än alla andra? Det halvt fascinerar mig och halvt driver mig till vansinne. Bara för att man har olika tycke och smak behöver inte det betyda att människor är fula. Just sayin'

vissa tjejiga ting är underhållande. att köpa nya kläder, (även om själva shoppingen i sig är  uttröttande och stundtals sjukt långtråkig). Fina skor, fastän min mor bara skakar på huvudet då jag kommer hem med ett nytt par och nya ursäkter. Min senaste vackra inhandling är en läskigt fin marc by marc jacobs väska. Och då jag likaväl håller på bekänna mina laster här i livet kan jag väl nämna att kvalité smink är något jag också lägger pengar på. Saker som är roliga att äga. MEN dom får inte äga mig. Jag dör inte av att gå utan smink i mjukisbyxor en dag. Det är väldigt skönt måste jag säga. Jag gjorde ärenden i Luleå i mina sovbyxor! Okej, det hade ni kanske inte behövt veta.
MEN
Vill bara påpeka skillnaden på vad som är ens intresse, och hur man värderar andra. Jag skulle aldrig få för mig att tro att jag är bättre eller snyggare än alla andra bara för att jag slängt ut en halv förmögenhet på en bit italiensk lyxläder. Det är ren idioti. Känner mig snarare som en dumskalle som hade kunnat göra annat vettigt för dom pengarna istället.

Så jag blir helt vansinnig då jag hör hur folk värderas efter sitt utseende. och jag förstår inte att folk fortfarande gör det- I MIN ÅLDER! Nu lät jag sisådär jättegammal igen. Men what the heck??  Vi kan så mycket bättre, vi kan vara och bete oss så mycket mer än detta. Du vet det, jag vet det. That's it!

Bara för att vi lever i en värld där allt avgörs av hur mycket du har. så är det inte omöjligt att komma ihåg vad vi är. Vi kan ha intressen som är roliga och sunda utan att för den sakens skull missbruka det och kasta oss över andra.

punkt

det är galet vad jag bokat många flygbiljetter på sistone. Fem stycken resor. En hem då jag flyttar från Norge. två andra då jag flyger till sthlm fram och tillbaka över dagen. Fjärde och femte biljetten fick bli en tur och retur till Korea i slutet på oktober. Min sjätte och sjunde biljett beräknar jag att boka så fort saker och ting blivit godkända... gahhh! G A L E T.
Jag som inte ens gillar att flyga. Men då har ni fått höra den senaste nyheten åtminstone. Åker till korea i fyra veckor i höst för att bo och lära känna min biologiska familj lite bättre. Det känns helt galet, och känslorna kan inte riktigt landa. Men jag ser mig själv som otroligt välsignad. Vem hade kunnat tro detta?
Det finns alltid saker och ting som man önskar inte hänt, som har vart tuffa. Men å andra sidan finns det alltid något att vara tacksam över. Den kluriga biten är att välja vilket håll man ska se det ifrån. Visst hade jag kunnat, och ibland slinker jag ner i det diket: att tycka synd om mig själv. Att smärta och förlust tagit så mycket ifrån mig. Eller så försöker jag välja att bli stark utav det, att bli mer tacksam för det jag har kvar. Att njuta av de stunder som inte är smärta.

just saaayin'

Så är man återigen på en buss- på väg mot jönköping och allt därtill. Alla dessa människor man delar ett par timmar med fick mig att tänka på hur det är på mitt jobb på flygplatsen. Jag vet inte hur många tusentals människor jag ser passera varenda dag. Och tänk då på alla människor som jag inte ser! Det finns alla typer av olika människor som kommer och vill äta mat. Allt ifrån rockabilly norskar med vilda jetset liv  och väldressade kostymherrar till försynta muslimer med burka och högljudda färglada italienare. Och däremellan hittar du en mix av trevliga och mindre trevliga britter, amerikaner och indier som inte kan ett ord engelska. You have it all.
Och jag tänker det ibland, då jag talar med dem. Att vi står max 100 cm ifrån varandra. Men kan ha så olika liv, såna skilda framtidsutsikter. Det är svårt att avgöra vem som är lycklig under våra 30 sekunders "pepsi -till? -Då blev det-sjuttiofem-kronor"- stunder. Blondinerna med små hundar och dyra accessoarer, eller kvinnorna med tre barn som sliter i kläderna och kräver uppmärksamhet.

Det fascinerar mig bara, kanske har jag fått träffa framtidens upprorsmakare. Eller varför inte statisminister? Alla dessa människor vi passerar varje dag, som vi knappt ägnar en blick åt ibland i vår hastighet. Tänkande på alla dessa saker som vi ska göra, borde göra. och som borde redan vara gjorda.

Vilka är ni egentligen?

Jag har aldrig påstått att jag är en händig person, men ibland sker det saker som gör att man får lägga manken till och testa på något nytt. Att rensa duschavlopp är inte roligt, kan jag berätta. Och då jag fick punktering på cykeln var jag sådär lagom glad. Men sen insåg jag någonting. Mitt under mitt muttrande då jag höll på skruva lös cykeldäcket, muttrandes över att jag inte hade någon karl i närheten som kunde göra det åt mig: att jag faktiskt kanske fixar det här. Fast självklart med hjälp från pappa i telefonen.

Ni kanske vet hur man lagar en punktering, det vet jag också- nuförtiden. Hur irriterande det är att ha en cykel med växlar där man måste haka loss alla möjliga muttrar. För att inte tala om att sätta allt på rätt plats igen. Hursomhelst. Jag satte bit för bit av slangen under vatten för att hitta punkteringen, och den fåniga tillfredsställelsen jag kände då jag såg bubblorna som avslöjade det rackarns hålet. För att vara riktigt ärlig tittade jag på dem en stund och bara kände mig allmänt nöjd. Sen var det dags att fixa själva hålet, och även fast jag tror jag följde regelboken (läs: pappa) till punkt och pricka så litade jag inte helt på mig själv och min lagning förrän jag cyklat ett x antal gånger och luften fortfarande är kvar i däcket.

Min upptäckt om mig själv är, hur sadistiskt det än låter. Att jag gillar att hitta felet i saker och ting. Nu låter det kanske lite väl pessimistiskt än tänkt. Men att hitta vad som var fel- gjorde mig sjukt nöjd. Det var… roligt. Att skruva tillbaka det, att laga det var något jag fick genomlida. Men upptäckten av vad som var fel- var exalterande.

Så antingen är jag riktigt sjuk i huvudet, eller så har jag kommit på ett nytt sätt att formulera mig själv.

 

 

 

Så är det lite drygt en timme kvar tills jag börjar åka hem. Hem hem hem. Jag har inte varit hemma sen i Februari. På den tiden var det vinter, dubbelrummet fortfarande mitt och Flinga kunde definitivt inte gå. Förändringar behöver inte vara dåliga, tack och lov. Dom kan göra ont, vara en så kallad pain in the as och allmänt förvirrande. Men de behöver inte vara dåliga i den bemärkelsen negativ för framtida liv. Jag förändras/formas hela tiden, i mitt sätt att tänka, i mitt sätt att se på saker och ting. Sånt som jag inte alls kunde tänka mig för ett par år sedan, är nuförtiden ingen större grej. Och vice versa. Och jag flänger hit och dit. På bara de senaste åren har jag hunnit med Korea, USA x2, Jönköping, Vilhelmina och Norge. Det har känts som om hela mitt liv varit en enda rörelse, ingen direkt varaktighet. Och jag vill inte bli en sån människa som inte klarar av vara på ett och samma ställe ett tag. Som blir alldeles uppstressad vid tanken på att faktiskt ”stanna” någonstans.  Istället längtar jag tills jag får en fysisk kärna i allt virrvarr. Om de må vara en lägenhet i gamla stan eller småland är inte det viktigaste just nu.

Det finns en tid för allt, och jag börjar känna av gränsen för ett liv utan hem nu. Jag vill leva ett spännande liv, ett liv i rörelse. En rörelse mot Gud, men jag har upptäckt att en rörelse mot Gud inte automatiskt behöver innebära att bo i en resväska. Det är en väldigt skön insikt, att kunna slå sig ner någonstans utan att fastna. För nejtack- det vill jag inte heller.

Hursomhelst, då förändringar kommer kan man hantera dem på ett bra sätt eller dåligt sätt. Oavsett om förändringen i sig är bra eller dålig. Jag undrar vad som skulle hända om vi skulle se på förändringar som en utveckling. Även då det blir negativa förändringar? En utveckling ger ju löfte om att något annat väntar. Något större. För är det inte det vi alla behöver bli påfyllda av lite nu och då? Hoppfull inspiration

 

Jag har inte så många ord kvar, jag är trött och har ont i halsen. Men vilka underbara dagar och sjukt trevlig midsommar jag har haft! Hamnade i småland, var ute endel på nyhem och fick träffa massa vänner igen. På självaste midsommarafton njöt vi en stund på morgonen inne i jönköping, åt gofrukosten innan vi for ut till Nyhem. Vi mötte upp fler vänner, åt middag tillsammans. Jordgubbar på en filt till efterrätt, testkörning av drömbilen och lovsångsmöte. Rallardisko där vi gick lös och musiklyssnande i en bil fram till småtimmarna.
De andra dagarna fylldes av sol, vänner, möten, strand, beachvolley och annat trevligt.

Jag har haft det underbart helt enkelt. Bussresan till Norge gick fint, pratade länge och väl med världens finaste Tovelina. Det är en go tjej det!

nu är det dags för sängen innan arbetsveckan sätter igång. kram

Att blogga från en buss är ett spännande project må jag saga. Man vet aldrig då internetkontakten försvinner, men tack och lov är spotify så segt så det hinner inte ens märka att anslutningen är bruten förrän den är tillbaka igen.
Livet är gott, jobbar och äter. Vilar och hittar glädjen i de små tingen. Nu kommer jag vara ute på nyhem och i jönköping till tisdag nästa vecka. Sen är det jobb i fem dagar innan jag äntligen får flyga hem till mor och far! Kommer bli fantastiskt trevligt att få träffa familjen igen, lilla Flinga som enligt rykten och bildbevis går. Och hennes mor och far dessutom. Jag vet inte om livet kan bli så mycket bättre än det…!  
Dessutom har jag hittat en fin liknelse med hur min mage mår då jag äter mig mättmätt: som en varm korv precis innan skinnet spricker. Deep

Ska väl försöka sova tills vi kommer fram till Göteborg… Laaater

Det känns som om jag blöder ur örat. Vilket jag uppenbarligen inte gör. Med en så pass allvarlig hjärnskada skulle jag säkert inte överleva bussresan. Vilket jag uppenbarligen gör. Buss 820 mot Göteborg.. Efter elva dagars jobbande tänkte jag vila ut ett par dagar hos familjen Karlman. Jobbade sent pass igårkväll, cyklade hem i regnet och hann bara med ett par timmars sömn innan det var dags att bege sig in mot Oslo.
Annars har det inte hänt alltförmycket, Livet rullar på. Fotbolls VM har börjat och jag jobbar vidare. Ingne vidare rolig uppdatering men nu vet ni att jag är vid livet åtminstone :)

 

I once was filled with grief
and now it’s perfectly clear
no more tears from disbelief
I’ll never have to fear

Now clearly I can see
my hidden place in you
we are meant to be
one soul, placed in two

And I never have to ask
where you are those times I fall
when I tremble with no sight
I listen to your call

Min familj brukar skämta mycket om mina läsvanor. Att jag bokstavligt, och bildligt, nöter upp mina böcker. Jag älskar böcker:) Min lillgamla hemliga dröm är att ha ett eget bibliotek en vacker dag. Då jag reste till Norge hade jag dessvärre inte möjlighet att ta med mig böcker. Däremot har jag köpt två pocketböcker här, och läst ut stinas "Twilight" säkert tre gånger.
Och nu till denna Twilight, som fascinerar människor världen över. vad jag däremot fascineras över då jag läser den, är hur man kan ha så sjuk fantasi. Hur kan man komma på såna saker? Jag berättade för Stina att jag aldrig skulle komma på sånt, och hennes förslag var att skriva ihop nånting som aldrig skulle kunna hända. Bra förslag huh;) Så mitt nästa mål nu när jag liks är här och har lite ledig tid. Vore att skriva ihop någonting. Haha. Stinas nästa förslag var att skriva om mitt liv, men att vara 21 och skriva sina memoarer och sina tankar känns kanske lite väl.. allvarligt :)

Nu har jag jobbat 12 dagar i rad. Imorgon är jag ledig och då ska jag gå upp i tid och åka in till Jessheim. Det är dags att finkamma affärerna efter en snygg bröllopsoutfit. Jag ska bara lalla runt i min ensamhet, njuta av ledigheten. Att få klä mig i något annat än arbetskläder eller umbro-byxor. Åh vad jag längtar. Inte ens det utlovade regnet kan få mig på dåligt humör. och på kvällen ska vi äta tacos och ha myskväll innan Stina åker till england på söndagkväll.

godnatt världen!

Kärlek

 

Med färgglada Stinas hembesök i Sverige och utan något större socialt liv här blir ensamtid en en trogen följeslagare och under de många cykelvändorna det blir hinner man fundera en del.  Jag har tänkt en del på det här med kärlek. Jag förstår inte hur det är möjligt att sluta älska någon, visst ser jag det hända, och jag dömer inte så. Men om man älskar någon fullt ut, med varenda cell i ens kropp. Hur kan den sortens kärlek bara ta slut?

Det är ingen hemlighet att mina bröder är de närmsta jag har hjärtat. Det är inte många människor jag skulle kunna, eller vilja, göra allt och ännu mer för. Ärligt talat så tror jag åtminstone inte det. Men vad jag känner för dem, den överbeskyddande väldiga omsorg som jag försöker kontrollera. Den kan aldrig ta slut. Nu är jag medveten om att det finns olika sorters kärlek. Men är vi inte lite för snabba ibland på att dela in allt och alla i kategorier. Hur vet man då skillnad när det är kärlek som kan ta slut, och kärlek som inte kan ta slut.. förrän man är vid randen på en känslomässig ravin?

Och ibland, med bröder, med andra sorters relationer. Får man lära sig att älska. Under de senaste åren har jag fått lära mig hur hjärtat mitt stretchas ut. Till att älska ännu fler. Min familj nästan fördubblades inom loppet på ett par år. Att helt plötsligt ha ytterligare en uppsättning föräldrar, en bror och en syster var svårare än vad jag först ville medge. En bibelskoleklasskompis ställde de enkla frågorna och slog huvudet på spiken jag inte ens visste fanns. Underbara människa. Hursomhelst,
Det tog ett tag för känslorna att växa ikapp, och fastän det inte alls är på samma nivå som min riktiga, det vill säga svenska familj, riktigt än så har jag även fått tänja den största muskeln av de alla: hjärtat.

Det har gjort ont och spänt på ett sätt jag inte ens kan försöka beskriva med ord. Det är som att hjärtat och kärleken vuxit i en cirkel för att kunna omfamna alla. Det har varit lärorikt. Att få känna

Logiska, analytiska Evelina. Den rationella med förvirrade planer och goda föresatser. Som alltid föredragit att handla efter huvud än med känslor. Hm…Så medan jag förväntar mig att mina lår blir som timmerstockar, musklerna lite längre så fortsätter hjärtat växa.

Nu är jag inne i en konstig dygnrytm. Imorgon blir fjärde dagen som jag går sent skift, ytterligare på tisdag innan jag har det halvsena skiftet på onsdag innan min lediga torsdag. Sent skift innebär att jobba mellan 16-23.30. Plus 40 minuters cykelväg åt bägge hållen. Så nu när jag kom hem inatt, tvättade jag mina jobbarkläder i handfatet och lagade lite mat så jag har matlåda till imorgon. Klockan har nu passerat 2 och jag tänkte försöka vara uppe någon timma till innan jag somnar. Det går så mycket lättare att jobba om jag vänder på dygnet men visst känns det konstigt att sova bort hela förmiddagen och vara vaken såhär mitt i natten. Iofs för att jag älskade att göra det förr i tiden. Nu får jag bara dåligt samvete över att jag missar soltimmar. Bäst att suga upp så mycket D-vitamin som möjligt här, man vet aldrig då regnet kan slå till.

Hursomhaver. ett mål medan jag är här i Norge: bli vig. Så jag försöker stretcha varenda dag. Dessutom tänker jag bara tillåta mig själva köpa cocacola och chips en gång i månaden. Istället för månadspilsner efter lönedag, så kör jag med cocacola och chips (är ändå kalasdyrt här..) Som grädden på moset vore de ju toppen om jag kunde börja med att göra 50 situps om dagen men den klurar jag lite fortfarande på om jag vågar ta mig an det.

ska värma lite extra mat innan jag knyter mig. Godnatt världen

På flygplatsen är det ganska många svenskar som jobbar, och efter över en månad där börjar man känna igen ansikten och lite smått hejja på folk som man egentligen inte känner. Ibland byter man några ord över disken innan man går vidare. Väldigt ytligt egentligen men känns ändå lite mer som om man tillhör gardermoen-gänget. Hursomhelst, Jag har börjat snacka en del med en som jobbar i en affär en bit bort ifrån mig. Och ni vet, ibland träffar man på människor som man instinktivt bara tycker bra om?  Den här är en sån, Han är toktrevlig och är sig själv i sån grad att man inte kan låta bli att tycka om honom.

Det är svårt att beskriva utan att det låter som att jag är kär, vilket jag inte är. (Måste bara tillägga det efter Stinas lilla hyss på min FACEBOOK-status för ett par veckor sen).  Men den utstrålning han har påverkar andra människor, det märks och det tycker jag är fascinerande.

Jag hoppas att jag också är sån, eller i alla fall utvecklas åt det hållet. Inte bara att vara sig själv och tycka bra om sig själv (utan att vara för stolt). Utan förhoppningsvis låta människor runtomkring få känna hur mycket jag tycker om dem. Tycker om dem för vad de är, inte för vad de gör. Passande efter förra inlägget eller hur?:)

Nej han är nog lite av en förebild på hur härlig man kan vara. Även om jag inte blir så pass skön människa så är jag mig själv, siktar på månen så jag åtminstone hamnar bland stjärnorna  :D

godnatt världen!

 

Jag har träffat min beskärda del av kristna människor. Och något jag kan få spunk på är då jag märker hur vi ibland (läs: ofta) tror att vi är så mycket bättre än andra. FEL
Det finns ingen elit, det finns inga människor som är bättre än andra. För att använda freud ”En människa är, vad en människa är” Jag har mött så många med attitydsproblem så att det får mig tappa tålamodet ibland. Vet ni, den Jesus vi tror på och älskar? Den man som upprörde då-tidens kyrkelit? Han sa det enkla ”allt som ni gjort för dessa små, har ni gjort för mig”. Vad är problemet?

Han satsade på de människor som kyrk-eliten tyckte att de var bättre än. Gör vi det? Gör jag det? Dagens små, kanske är homosexuella, invandrare och flyktingar.. . kanske till och med lågutbildade och låginkomsttagare?  Då jag hör kommenterar som genomsyras av att vissa människor inte är bra nog för att lära känna, vissa människor är inte bra nog att dela livet men (vilket även finns i icke kristna sammanhang for sure). Så suckar jag inombords, och rasar. För det är inte så det är tänkt.

Det är inte tänkt att vi ska bete oss som att vi är bättre än alla andra. Att vi ska stänga in oss i en bubbla av halleluja och amen. Nu har jag använt ”vi” och ”dem” begreppet som jag för övrigt är allergisk mot. Men bara för att klargöra det tydligt.

För ett par månader sen pratade jag med min pappa om det. Att jag trodde att de värsta människorna (rangordnade i min ilska) var kristna, att de människor som sårat mig värst och betett sig som svin är de som tror sig är bättre än alla andra och vars brister inte räknas). Han tyckte jag skulle lugna ner mig lite men förkastade inte helt det jag sa.

Jag vill inte vara en sån kristen, som blir uppsatt av andra, eller sätter mig själv på en piedestal och ser ner på andra människor. Som att de inte duger åt mig & det jag har framför mig.  HECK NO! Visst blir det en form av paradox då jag i min tur ser ner på såna människor som ser ner på människor : ) Vad jag däremot vill vara är en inspirerande människa. Som älskar Gud, som älskar människor oavsett vilka de är, och som älskar livet. Jag älskar för att Gud älskat mig först, och hur kan jag låta bli? Ni är alldeles för fantastiska för att inte älskas. Och visst, jag är bra… men absolut inte bättre än någon annan.