Fredagsmys med nachos framför let's dance med mina släktingar. Dom är helmysiga och har verkligen öppnat upp sitt hem för mig fastän vi inte kände varann så väl sen innan. De är fina människor och jag är tacksam för var de gör för mig. De är rara och riktiga exempel i mycket.

 

Gårdagen var också kalas. Mysigt att träffa min kusin. Vi pratade om framtiden, om att leva här och nu och vad vi vart igenom. Folk brukar reagera på hur lätt vi kan ge varandra en kram eller visa uppskattning. Men för mig har det blivit extremt viktigt efter att ha förlorat eller varit nära att förlora nära och kära. Vilket absolut inte tar bort vår tävlingsanda då vi spelar tv-spel eller hur vi försöker håna sönder varandra ibland.

Jag försöker visa för mina vänner också hur mycket jag tycker om dem- på ett bra sätt, det är någonting jag önskar växa mer i såklart.

 

Jag håller på att ge det här lite tid, jag försöker lära mig vara tålmodig. Att allt har sin tid. Stockholm ska bli min vän- tids nog. Imorgon ska jag träffa Maria och på söndag ska jag få lyssna till Brian Houston som är på Hillsong. Det ska bli kung det här.

"All of my life, in every season You are still God. I have a reason to sing. I have a reason to worship you"

Hillsong united- Desert song

Så är man här igen, då jag tvingar mig själv ut i världen. Eller världen och världen, nu är det stockholm som gäller för tillfället. Vid såna här tillfällen kommer jag på varför jag älskar det nya och okända, och varför jag avskyr det som pesten. Den lilla negativa delen är att hjärtat tar stryk- och att jag inte kan göra något åt det. Och jag vet att jag tar för hårt på saker och ting ibland. Den positiva delen är väl resten? Människor man kommer möta, lära känna och utmaningar att ta sig an. Saker att upptäcka, grejer att lära sig... Livet är spännande, you and me Jesus!!!

Idag har jag känt mig en aning extra frustrerad. Ja, saker och ting kommer ordna sig- det gör de alltid. Men fastän jag vet att det kommer bli bra så har jag gått omkring här som en annan nisse och nött på golvet. Snacka om tankekaos.

Jag är en riktig sucker för att sitta och prata med mina vänner:)

Gillar detaljer i allt, de mindre sakerna som kanske inte syns vid första anblicken men som kan lyfta otroligt mycket. Är smått förtjust i att inreda och göra saker fräscht och då är detaljer som pricken över i:et, i ett annars "less is more"-tänk. Eller att Tovve kommer ihåg hur jag äter på dygnet, eller då man tar initiativ utan att någon bett om det. Det kan vara en sån detalj att komma ihåg någons födelsedag.

En smula kufiskt att fundera över vad man skulle göra ens sista dag i jordelivet. Det känns inte som att jag skulle göra några dramatiska förändringar men here we go.

 

Jag skulle ha ställt till med världens brakfest med titeln "det är nu det börjar ;) " och dansat mig in i himlen då det var dags. Men innan kalaset hade jag velat krama människor jag älskar: göra dem glada en sista gång. Skriva brev med massor av uppmuntran till de som inte finns i närheten. Våga mig på att berätta de saker man någon gång tänkt säga till människor men ständigt ajournerar. Be folk om förlåtelse om det behövs.

Äta god mat, exempelvis oxfilé med nån god potatis och sås i stora lass!!!

Sen kan jag dansa in i himlen samtidigt som jag basunerar ut att livet varit gott men att nu väntar... den godaste efterrätten nånsin!!!

 

Jag gillar verkligen livet på jorden- men det är inte slut där.

 

____

 

"Sometimes there are no words, no clever quotes to neatly sum up what's happened that day. Sometimes you do everything right, exactly right, and still you feel like you failed. Did it need to end that way? Could something have been done to prevent the tragedy in the first place?... Sometimes, the days just... ends"

Aaron Hotchner

I mitt slötittande framför den så kallade dumburken hamnade jag mitt uppe i "Oprah Winfrey" och fastnade- ända tills strömavbrottet kom.

Det tog ont i mitt hjärta att höra människornas historier, och insikten av vilken rutten värld vi lever i. En sjuårig pojke hade blivit bortrövad, föräldrarna var nedbrutna men fast övertygade om att han fortfarande levde och vädjade till mänskligheten att hålla ögonen öppna och till kidnapparen om att han/hon skulle lämna tillbaka pojken. Det har gått tre månader. Vi alla vet att världen inte längre är en speciellt trygg plats och fastän jag inte känner mig speciellt blödig då jag tittar på film/tv så blev jag sorgsen. Hur kan man ha samvete att röva bort en liten söt pojke med glasögon då han är på väg till skolan?

Eller historien där en kvinna fått ett sammanbrott och dödat sina två små pojkar, 1 resp. 3 år gamla. Resten av hennes familj, hennes syster och föräldrar samt advokat hade gått med på att bli utfrågad men det mest smärtsamma jag såg var videoklippet med vad jag tror var pojkarnas gammelmormor. Hon ömsom grät och skrek ut sin sorg och vanmakt. En trasig familj som försöker förlåta sin dotter och bearbeta sorgen efter förlusten av två små liv.

Det finns en sådan trasighet i vår värld som griper mig. Som får mitt hjärta att vrida sig av sorg. Jag hittade en hemsida som jag först tyckte var rolig, den handlade om felskickade sms. Jag tycker inte längre att den är så kul då jag inser hur tragiskt det är. Måste vi behandla varandra på ett sånt sätt? Måste vi ljuga, vara otrogna eller bete oss som allmänna svin hela tiden? Jag menar inte att kritisera någon speciell, we're all in this together. Men det finns ett oerhört lidande i världen, och min djupaste önskan och största tillfredsställelse här i livet är att se människor lyckliga.

Se människor som är lyckliga i sin sorg

se människor som är tacksamma i sin misär

se människor som får livet tillbaka.

Jag är varken tacksam eller lycklig 24/7. Det kommer dagar så jag måste kämpa med att hålla huvudet högt och blicken riktad längre bort. Dagar av smärta och förvirring då jag biter ihop så hårt att det gör ont i käkarna. Men genom och trots dessa dagar vill och längtar jag ständigt efter att nå mer, högre och djupare. Det finns lidande i världen men helande att få. För jag vet, att Gud som bor i mig är starkare än det som finns i denna värld. Men i väntan på den bättre världen vill jag inte slöa till, bli en bekväm soffliggare som bara bryr om mig mitt och mina. Jag vill hitta det trasiga och hjälpa det hitta vägen mot att bli hel igen.

"Nothing that I can do will change the structure of the universe. But maybe, by raising my voice I can help the greatest of all causes-- goodwill among men and peace on earth"

-Albert Einstein

He is jealous for me, Loves like a hurricane, I am a tree, 
Bending beneath the weight of his wind and mercy.
When all of a sudden, I am unaware of these afflictions eclipsed by glory, 
And I realize just how beautiful You are, 
And how great Your affections are for me.

Får lite inspiration av att läsa min goda vän Jeanette's blogg. 30dagarsutmaning vet jag aldrig om jag klarar, men vi kan ju hoppa in på dag4 utmaningen åtminstone. Vad bjuder jag på för mat?