För ett par veckor sedan såg jag en gammal disneyklassiker jag älskade som liten; Aladdin. Och jag mindes över mina tre högsta drömmar innan skolåldern. Att vara en prinsessa, åka på en flygande matta och ha en tam tiger. Det var på riktigt mina drömmar, inte bara en flyktiga känslor.

På nätterna drömde jag om hur jag åkte på min matta över min hemstad, så stark att då jag vaknade var jag bara tvungen att sätta mig på golvmattan och testa slå på franskanten. Inget hände.Jag kunde dagdrömma om alla vackra prinsessklänningar och prinsess diadem. Hur vi skulle upptäcka att jag var en bortadopterad koreansk prinsessa som helt plötsligt ägde alla klänningar som fanns i världen. Inget hände (tack och lov ska tilläggas:) Istället för en tam tiger som i verkligheten var helt orimligt blev det en gyllenbrun hund.

Jag drömde stort, större än vad jag var och mer än någon någonsin kan kräva. Jag brydde mig inte om mina omständigheter eller hur ”omöjligt” det var. Jag ville ju så hjärtans gärna ha en flygande matta. Att dom inte fanns var bara en sån där liten, obetydlig detalj.

När försvinner den mentaliteten? Att önska något så hett och trotsa tyngdlagarna, gravitationen och energiprincipen för det.

Istället någon gång under livets gång fastnar vi i mikrovågsmentalitet. Allt går snabbt, allt är tillgängligt. Men det som tar tid och är svårt- hoppar vi gärna över.  Vi vill inte ha lite av varje utan mycket av allt.

Jag älskade det faktum att jag drömde omöjliga drömmar som barn. Jag testade gå på vatten, jag ville bygga en flotte som kunde ta mig runt jordklotet. Vi byggde trädkojor, drömde om att bygga jättesnabba tåg under marken.

I bakhuvudet fanns strofen ”sikta mot månen för misslyckas du så hamnar du bland stjärnorna”. Vilket jag då inte visste att det vetenskapligt sett inte stämmer- but still. Hur ska man leva stort om man aldrig drömmer stort?

Visst blev det lite påföljder ibland, ärr av drömmar som krossades i en brutal verklighet. Men så finns vissa av de där drömmarna som slog in, håller på slås in & SKA slås in. Drömmar växer och förändras med tiden. Jag erkänner att jag inte längre drömmer om att ha en flygande matta även om det vore rätt smidigt ibland. Men istället drömmer jag andra omöjliga, galna, ovetenskapliga och fantasifulla drömmar.

Och jag gillar att dom är sådär galna. Outforskade liksom.

Livet ligger framför och egentligen har jag inte en aning om vad som komma skall. Men jag minns det som ligger bakom mig med glädje, är tacksam för att det är över. Lever i och älskar nuet. Samtidigt som jag drömmer om framtiden. Det bästa ligger framför. Och endel drömmar… får man kämpa länge för.

Dröm stort. Lev stort. Älska mycket och kom ihåg att du aldrig är ensam.