det är galet vad jag bokat många flygbiljetter på sistone. Fem stycken resor. En hem då jag flyttar från Norge. två andra då jag flyger till sthlm fram och tillbaka över dagen. Fjärde och femte biljetten fick bli en tur och retur till Korea i slutet på oktober. Min sjätte och sjunde biljett beräknar jag att boka så fort saker och ting blivit godkända... gahhh! G A L E T.
Jag som inte ens gillar att flyga. Men då har ni fått höra den senaste nyheten åtminstone. Åker till korea i fyra veckor i höst för att bo och lära känna min biologiska familj lite bättre. Det känns helt galet, och känslorna kan inte riktigt landa. Men jag ser mig själv som otroligt välsignad. Vem hade kunnat tro detta?
Det finns alltid saker och ting som man önskar inte hänt, som har vart tuffa. Men å andra sidan finns det alltid något att vara tacksam över. Den kluriga biten är att välja vilket håll man ska se det ifrån. Visst hade jag kunnat, och ibland slinker jag ner i det diket: att tycka synd om mig själv. Att smärta och förlust tagit så mycket ifrån mig. Eller så försöker jag välja att bli stark utav det, att bli mer tacksam för det jag har kvar. Att njuta av de stunder som inte är smärta.

just saaayin'

Så är man återigen på en buss- på väg mot jönköping och allt därtill. Alla dessa människor man delar ett par timmar med fick mig att tänka på hur det är på mitt jobb på flygplatsen. Jag vet inte hur många tusentals människor jag ser passera varenda dag. Och tänk då på alla människor som jag inte ser! Det finns alla typer av olika människor som kommer och vill äta mat. Allt ifrån rockabilly norskar med vilda jetset liv  och väldressade kostymherrar till försynta muslimer med burka och högljudda färglada italienare. Och däremellan hittar du en mix av trevliga och mindre trevliga britter, amerikaner och indier som inte kan ett ord engelska. You have it all.
Och jag tänker det ibland, då jag talar med dem. Att vi står max 100 cm ifrån varandra. Men kan ha så olika liv, såna skilda framtidsutsikter. Det är svårt att avgöra vem som är lycklig under våra 30 sekunders "pepsi -till? -Då blev det-sjuttiofem-kronor"- stunder. Blondinerna med små hundar och dyra accessoarer, eller kvinnorna med tre barn som sliter i kläderna och kräver uppmärksamhet.

Det fascinerar mig bara, kanske har jag fått träffa framtidens upprorsmakare. Eller varför inte statisminister? Alla dessa människor vi passerar varje dag, som vi knappt ägnar en blick åt ibland i vår hastighet. Tänkande på alla dessa saker som vi ska göra, borde göra. och som borde redan vara gjorda.

Vilka är ni egentligen?