Många gånger stämmer uttrycket att man "saknar inte kon förrän båset är tomt". Men rackarns vad jag älskat kossor då dom stått i sina bås. och ändå blir båset tomt ibland.

idag har jag saknat dig sådär förfärligt igen. och skulle kunna ge upp allt jag äger och har för att ändra historiens gång.
godnatt

Häromdagen sprang jag på en gammal kompis på flygplatsen. Jag hade precis slutat arbeta och var på väg genom havet av stressade människor då jag ser en blond tjej som verkligen tittar på mig. Jag tittar tillbaka och exakt samtidigt så hajjar vi till och skriker hej åt varandra.
Minnena rullade upp, barnlägret utanför Övik för så många år sedan ligger fortfarande någonstans i bakhuvudet. Vi satt uppe en luddig natt och skrev i en kompisbok, drömde våra drömmar och fnissade åt varandra. Sedan går åren- och så springer man på varandra igen.
Var ett chockartat ögonblick måste jag medge.

Vem av oss på den tiden, hade kunnat ana var vi skulle stå idag? Levt våra liv som vi gjort och vart där vi är nu?  Och i Norge av alla ställen?

Det är fascinerande då man tänker efter. Speciellt nu efter vår onsdag i Stockholm där det inte gick riktigt som vi tänkt oss. Alltid lär man sig något nytt måste jag medge. Men man slår huvudet in i väggen och försöker igen.

Vi skriver historia utan slut. Ibland blir det inte som man tänkt sig- det kan bli ännu bättre.

Häromveckan då jag cyklade längs med de vidsträckta norska åkrarna insåg jag någonting, och påmindes om något annat. Det har varit så mycket som ska ordnas, förutom att ha bokat en resa till Korea och fixat och donat med allt det. Så har jag även vart på g och sysslat med ytterligare en resa som jag hoppas får göra senare i vinter. Det är papper, inbjudningar, visum, bank-saker, pass och alla typer av sökningar som ska göras. Möten och intervjuer som ska bokas och biljetter att fixa. Det har gått, ibland med nöd och näppe. Men så börjar jag se ljuset på tunneln. Vi har vart duktiga, fixat allt fastän vi är halvt avkapade från omvärlden i vår lya på åker. Kontor i hemmet är sjukt underskattat för den delen.

Hursomhelst, Jag insåg hur duktiga jag och min flatemate har vart. Fixat allt detta, ändå kommer lyckas få ihop nära 200 arbetstimmar på en månad och tar en universitetskurs samtidigt. Cyklar till jobbet varje dag (nu är min cykel iofs trasig) och härdar ut. Vara lyckliga och njuta ändå. Samtidigt som jag insåg hur duktiga vi är, så slogs jag av att ingenting i mitt liv egentligen skulle ha fungerat. Att allt jag äger och har, är såna gåvor. Varenda människa, varenda lyckad uppgift här i livet. Allt jag kan göra och uppnå, är rena gåvor- rakt i famnen.

Så hur duktig jag än är, hur långt upp och långt in jag än når. Skulle jag aldrig någonsin klarat det ensam. Ibland kanske man kan tycka att det kan kallas tur. Även om jag för min del är rätt övertygad om att den turen stavas G U D.

nöter sönder Michael Johnsons låt "Han går aldrig förbi dig."

Jag ser hur du ensam och modlöst satt dig ner
i en kamp du inte orkar kämpa mer
om du inte får falla in i Jesu armar
i vems armar ska du då falla i?

Din väg har känts lång och i stormarnas land
har du famlat efter en skyddande hand.
Om du inte finner ro i Jesu armar
I vems armar ska du då finna ro?

Han går aldrig förbi dig, han vill förevigt
vara din. Han går aldrig förbi dig
Han vill förevigt vara din

Den smärta som bränner sönder din kropp
i din svaghet ser du inget hopp
Om du inte kan bli hel i Jesu armar,
i vems armar ska du då bli hel?

Han går aldrig förbi dig
Han vill förevigt vara din

jag förstår inte hur man kan säga att det finns fula människor. Det övergår mitt förstånd. Smaken är som baken- absolut. Men hur kan vi sätta oss själva så högt och tro oss vara så mycket bättre än alla andra? Det halvt fascinerar mig och halvt driver mig till vansinne. Bara för att man har olika tycke och smak behöver inte det betyda att människor är fula. Just sayin'

vissa tjejiga ting är underhållande. att köpa nya kläder, (även om själva shoppingen i sig är  uttröttande och stundtals sjukt långtråkig). Fina skor, fastän min mor bara skakar på huvudet då jag kommer hem med ett nytt par och nya ursäkter. Min senaste vackra inhandling är en läskigt fin marc by marc jacobs väska. Och då jag likaväl håller på bekänna mina laster här i livet kan jag väl nämna att kvalité smink är något jag också lägger pengar på. Saker som är roliga att äga. MEN dom får inte äga mig. Jag dör inte av att gå utan smink i mjukisbyxor en dag. Det är väldigt skönt måste jag säga. Jag gjorde ärenden i Luleå i mina sovbyxor! Okej, det hade ni kanske inte behövt veta.
MEN
Vill bara påpeka skillnaden på vad som är ens intresse, och hur man värderar andra. Jag skulle aldrig få för mig att tro att jag är bättre eller snyggare än alla andra bara för att jag slängt ut en halv förmögenhet på en bit italiensk lyxläder. Det är ren idioti. Känner mig snarare som en dumskalle som hade kunnat göra annat vettigt för dom pengarna istället.

Så jag blir helt vansinnig då jag hör hur folk värderas efter sitt utseende. och jag förstår inte att folk fortfarande gör det- I MIN ÅLDER! Nu lät jag sisådär jättegammal igen. Men what the heck??  Vi kan så mycket bättre, vi kan vara och bete oss så mycket mer än detta. Du vet det, jag vet det. That's it!

Bara för att vi lever i en värld där allt avgörs av hur mycket du har. så är det inte omöjligt att komma ihåg vad vi är. Vi kan ha intressen som är roliga och sunda utan att för den sakens skull missbruka det och kasta oss över andra.

punkt