Vill ni veta något jag är sjukt less på? Att gränser på vad man kan göra och tror på ofta försöks sättas av andra människor. Vet ni, enligt mina kära doktorer kan inte jag ha ett jobb där jag ska tala inför människor, dom skulle helst inte vilja att jag utsatte mig för alltförmycket kyla - eller värme, plus en hel del andra saker som jag vägrar acceptera.
Jag må inte ha de fysiska förutsättningarna för endel saker, men nog är ska väl min vilja och längtan kunna sträcka sig utanför den ramen dom har satt in mig i? Folk stoppar ofta in folk i fack, och jag är inte så mycket bättre själv, men huvudsaken är att man inte nöjer sig. Att man minsann kan, visst, där kommer min tävlingsinstinkt in :) But still.. och många gånger låter jag de rösterna tala in alltför mycket i mitt liv, för det kommer stunder då man är osäker och är ute på okänd mark. Då hjälper det inte med människor som alltid ser det negativa, som ser begränsningarna, eller misstagen.

Jag är kristen, och tror på en Gud som älskar mig över allt annat. Som bryr sig om mig varenda dag- varje andetag. Visst finns det människor som sätter in mig i ett fack för det.
Och det är okej, så länge man också får chansen att visa vem man är. Många gånger kanske man passar in i stereotypen. Men jag tror många människor också blir förvånade..

Det finns alltid risker, men man kan aldrig leva om man aldrig riskerar något. Och vem vill leva ett långrandigt liv som bygger på att man inte ska göra, får göra eller borde göra?

Not me


Jag tänker leva mitt liv, 100 procent. För då dagen kommer och mitt liv ska summeras. Så vill jag veta att jag ska ha levt ut det, säkert gjort många misstag på vägen men säkerligen många erfarenheter och lärdomar.
Och kanske är det så. att endast en sak behöver ändra på sig för att vi ska uppleva lycka i våra liv- var vi fokuserar vår uppmärksamhet

ett motto, som jag tror jag tycker riktigt mycket om är: Mitt mål är att dom som står mig närmast och känner mig bäst, ska också älska och respektera mig mest.

Det är rätt klockrent, speciellt för dom som är i ledarpositioner, att tänka så. För faktum ett, är att det går aldrig göra alla nöjda. Alla kan inte bara tokälska en. Faktum två: Om dom som känner mig bäst också älskar mig mest. Har man uppnått en hel del. Sen menar jag inte att det är bra om folk man inte alls känner avskyr en, det är trist.

För om man inte folk som står mig närmast, inte respekterar och älskar mig, hur ska då människor som inte alls känner mig kunna göra det? Och om dom gör det, blir dom inte bara besvikna av att lära känna mig bättre? Sen behöver ju inte det ena utesluta det andra såklart.

Jag tänker inte bli pastor, det är ingen dröm jag har. MEN skulle jag ha en sådan eller liknande ledarposition, skulle det absolut vara ett motto för hur jag arbetade och betedde mig. Så människor som stod mig nära, skulle lyssna på mig för att dom respekterade mig och älskade mig. Vem man är, speglar sig ofta (läs: inte jämt) i intergrerandet med andra människor.

För vem har sagt att man måste bli besviken av att komma någon människa in på livet? Ska inte det vara förtroendegivande? En ära att dela livet med någon så pass.
Jag försöker vara sån, och vara så med mina vänner.

Det är en ära, att få förtroende och att få dela livet med människor. Man behöver inte göra någon varken större eller mindre. Men respekten ska finnas där, för varenda människa. Så tack alla vänner. Ni är kalasbra och gör mitt liv så guldkantat!

Ibland, så försöker vi göra så mycket, vara så mycket och fixa så mycket... så kraften ibland rinner ut. Och i allt det där bra man vill vara och göra för andra, så är det lätt hänt att tappa bort sig själv. Att göra bara för sakens skull, och inte längre av kärlek till andra människor.
Jag får påminna mig själv lite nu och då, så jag inte börjar leva mitt liv på sånt sätt som jag "borde" göra, utan faktiskt för att jag vill.. och låter kärleken vara drivkraften bakom det hela. Låter det flummigt?
Man kan bli trött ändå- absolut. Men om vi förlorar vår drivkraft och våra handlingar istället blir vana, för att jag borde, för att jag alltid har gjort så etc. etc etc. Så förlorar vi inte bara vår energi, utan bränner ut oss på alla möjliga plan. och fastän man börjar i rätt ände, kan man tappa den på vägen, men det som är tappat, kan bli återfunnet.

För hittar vi vår drivkraft och fokuserar på den. Så känns inte våra gärningar likafullt så tunga, så jobbiga. Det blir inte längre vad vi "borde göra" utan snarare något som vi vill, som vi längtar efter. Som vi älskar att göra. Och då vi faller, gör det fortfarande ont. Men då ser vi istället möjligheten att lära oss något, få erfarenhet..
Så jag bryr mig inte på samma sätt då jag knasar till det. och sårar jag människor försöker jag såklart att rätta till det. för att vara elak är ju inte min mening.



Alfred : Why do we fall, sir? So that we might learn to pick ourselves up

under våra ledarskapslektioner under 2008/2009 hann jag lära mig en hel del. Tycker det är så intressant med ledarskap, gruppdynamik och hur det kan funka. Och någonting som verkligen etsat sig fast är vikten av att ha god karaktär.

att ha god karaktär innebär att göra det rätta för att det är rätt- oavsett kostnader.

att vilja göra det rätta men inte göra det, är i bästa fall att ha goda föresatser. Så grejen är att en god karaktär inte faller ner från det blå bara sisådär. Från en morgon till en annan. Utan något man bygger, något man lär sig, om man väljer att satsa på det. Och jag tycker om att göra det, att bygga karaktär. Det är inte lätt och många gånger får man bara koppla från både känslor och huvud:)
Men jag vill vara en människa med god karaktär. En människa som går att lita på, som finns där för andra. Som erkänner sin svaghet och osäkerhet men ändå är tydlig och har en riktning.

Och det sköna med det hela är att det inte är någon press, utan jag vill fortsätta bygga god karaktär just därför att jag vill. Inte för att någon pressar. Det är en lättnad att veta, och en kraftkälla till att orka fortsätta då känslorna ibland kan motsätta sig det:)

Sov gott världen