om organdonation den här gången. jag är kluven å båda sidor. för det är verkligen superbra att människor donerar sina organ så andra människor som behöver dem kan överleva. det klagar jag inte på, och om jag hade någon närstående som behövde nånting så skulle jag gladeligen acceptera vilken donator som helst. men, det finns alltid ett men.. jag skulle önska att det gick att donera organ efter att man dött i min mening. och då menar jag ett hjärta som slutat slå. men man kan inte både ha kakan och äta den.
för ifall jag någon gång skulle hamna i situationen att vara tvungen att bedöma om någon närstående skulle donera så vet jag inte vad jag skulle säga. självklart skulle alla tacksamt ta emot organen som behövdes men å andra sidan är..hm.. donatorn inte död bara för att hjärnan inte registrerar någon aktivitet. och att då med vett och vilje nästan avsluta ett liv, kanske inte värdigt liv men fortfarande ett liv. för jag tror att det ibland kan hända saker som inte går att förklara, jag har själv varit med om det men även hört andra. hursomhelst, om det fanns en pytteliten chans på tiotusenmiljonen att min närstående skulle kunna vakna upp. så skulle det kännas helt fruktansvärt att försitta den chansen.
det kanske vore bättre, jag menar..det är kanske inte världens roligaste liv att ligga i en respirator och folk skulle bli glada. familjen runtikring skulle äntligen kunna gå vidare bla bla bla. det finns massor med bra argument som jag håller med om.. men jag kan inte komma ifrån att det känns oetiskt att ta bort ett hjärta som slår. även om läkarna stoppar hjärtat precis innan de tar ut det..
det är sjukt svårt för jag själv skulle nog vilja donera..men jag kan inte komma ifrån att jag inte skulle kunna fatta samma beslut åt någon annan. och just därför kan jag inte helhjärtat säga ja. eftersom jag försöker även tänka på hur jag skulle gjort "åt andra" så att man på något vis är alltigenom.
hrm, visst är det egoistiskt tänkande och jag erkänner det..
ja det är svårt och jag tycker ingenting av alternativen är fel. men inte riktigt rätt heller.. dumma gråzoon.

hrm..

out

om det finns ett stadie mellan det omedvetna och undermedvetna tror jag att man gömmer ganska mycket där. hårda sanningar om sig själv och andra som man omedvetet förnekar fastän det undermedvetna bevisar det om och om igen. ibland går en sån där sanning upp för en helt plötsligt. och fastän man kanske var beredd på det så gör det ändå ont. oftast är det lättare att se sina egna misstag och brister än andras, för vem vill egentligen medge att man är kompis till en slampa tillexempel? (bara ett exempel)
man medger inte att ens kompisar har stora brister, man tycker om dem så mycket att man helt enkelt förnekar i den milda grad allt annat. men, då det kommer till en själv så fungerar det inte på samma sätt. för jag som tänker frågan till mig själv, är också den som måste besvara frågan för att gå vidare i en analys. därav kan man dra upp saker från gränslandet mellan o- och undermedvetet till det mer eller mindre medvetna.

inatt kom jag och tänka på en händelse för bara ett par år sen, och förstod till fullo vad som hade hänt. då gjorde jag inte det.. jag visste ett varför men kunde därifrån inte återknyta det till livssituationen. jag accepterade svaret och gömde mina egna känslor. jag glömde bort dem också, tills inatt. det var som att öppna ett lock med massa minnen som gjorde ont. jag somnade av utmattning och då jag vaknade imorse kände jag så välbekant den mänskliga försvarsmekanismen. de sårade känslorna kändes accepterade så att man kan gräva ner det och gå vidare. det gör knappt ont då man tänker på det nu. för man stänger av hjärnan från känslorna.
är förmågan att särskilja hjärtat ifrån hjärnan sättet att klara sig igenom svåra saker i livet?
jag tror inte det på ett sätt. på ett annat gör jag det..

jag bara fascineras av hur man funkar =)

nu ska jag fara in och köpa rosor för att lägga på gravarna,och göra lite andra saker.
ikväll är det ungdomssamling i kyrkan och jag har längtat hela veckan till det! kommer bli toppen.

so long

hör på det här "Ja hoppas att din geogragfiska bredgrad du vistas på inte understimulerat din förhoppningsvis höga grund intelligens"
jag fick ett mail från en 21-åring ifrån härnösand som ansåg att jag var av "öst asiatisk härkomst"  och "gula mongolida rasen " jag trodde att mongolid var då man var..mongolid. sjukdomen ni vet,
det kanske är en ny omvänd hitler i farten? ehum..vad säger ni? understimuleras min i särklass jätteskyhöga intelligens av inlandet? haha, kul man kan skratta åt eländet iaf:)


jag hatar dåliga nyheter och vissa saker gör det inte bättre. ibland måste man få vara ledsen, det kan jag ta. men det gör så ont att se människor man älskar vara så upprivma.. och inte kunna göra någonting.
men just nu går mina tankar och böner till en annan, som vi fick höra idag hade två sorters cancer. visst verkar alla ens problem som pettitesser i jämförelse?
och man kan inte göra något, förutom att be.
that's it

godnatt världen. nu är jag lite less på det här