om det finns ett stadie mellan det omedvetna och undermedvetna tror jag att man gömmer ganska mycket där. hårda sanningar om sig själv och andra som man omedvetet förnekar fastän det undermedvetna bevisar det om och om igen. ibland går en sån där sanning upp för en helt plötsligt. och fastän man kanske var beredd på det så gör det ändå ont. oftast är det lättare att se sina egna misstag och brister än andras, för vem vill egentligen medge att man är kompis till en slampa tillexempel? (bara ett exempel)
man medger inte att ens kompisar har stora brister, man tycker om dem så mycket att man helt enkelt förnekar i den milda grad allt annat. men, då det kommer till en själv så fungerar det inte på samma sätt. för jag som tänker frågan till mig själv, är också den som måste besvara frågan för att gå vidare i en analys. därav kan man dra upp saker från gränslandet mellan o- och undermedvetet till det mer eller mindre medvetna.

inatt kom jag och tänka på en händelse för bara ett par år sen, och förstod till fullo vad som hade hänt. då gjorde jag inte det.. jag visste ett varför men kunde därifrån inte återknyta det till livssituationen. jag accepterade svaret och gömde mina egna känslor. jag glömde bort dem också, tills inatt. det var som att öppna ett lock med massa minnen som gjorde ont. jag somnade av utmattning och då jag vaknade imorse kände jag så välbekant den mänskliga försvarsmekanismen. de sårade känslorna kändes accepterade så att man kan gräva ner det och gå vidare. det gör knappt ont då man tänker på det nu. för man stänger av hjärnan från känslorna.
är förmågan att särskilja hjärtat ifrån hjärnan sättet att klara sig igenom svåra saker i livet?
jag tror inte det på ett sätt. på ett annat gör jag det..

jag bara fascineras av hur man funkar =)

nu ska jag fara in och köpa rosor för att lägga på gravarna,och göra lite andra saker.
ikväll är det ungdomssamling i kyrkan och jag har längtat hela veckan till det! kommer bli toppen.

so long