Mina klasskompisar är trevliga, välartade och i viss mån politiskt korrekta. Många har andra utbildningar i bakgrunden och gedigna arbetslivserfarenheter. När vi skulle presentera oss skulle vi säga våra namn, var vi kom ifrån och hur vi kommit på tanken att gå MR-linjen. Jag var ganska långt bak i raden av alla människor och fick förmånen att höra många olika dialekter, olika spännande resor de gjort, allt de varit engagerade i, organisationer, drömmar och fantastiska erfarenheter.

Så var det min tur. Jag överlevde presentationen och sen gick vi vidare till nästa. Men tanken slog mig hur ofta vi definierar vilka vi är, på grund av vad vi gör. Vad om jag hade ställt mig upp och sagt;

Jag heter Evelina. Jag har varken en akademisk examen att nämna eller ett spännande arbete att berätta om. Men jag har levt livet och skrattar mycket. Att fysisk smärta går att överleva, att själslig smärta är den värsta som finns. Jag har lärt mig hur jag överlever genom livet. Hur man andas då det inte finns någon luft, och då man lever fastän allt känns tomt. Och vem som hjälper mig igenom varje tuff period. Jag har inte levt i Borneos djungler och lärt mig om ursprungsbefolkningen men jag har rest över jordklotet för att lära känna min egen ursprungsbefolkning. Och tyvärr är jag fortfarande inte engagerad i amnesty eller något liknande. Mest för att jag gör saker helt och fullt, heart and soul, och för tillfället finns inte min tid till att vara där. I mitt liv prioriterar jag kyrkan och någon gång önskar jag kunna kombinera min längtan efter att få vara mer delaktig i ett socialt arbete med kyrkan som jag älskar.

 

Men jag sympatiserar med människor, jag känner mig så välsignad och tacksam för allt jag fått i mitt liv att jag så gärna vill dela med mig av vad jag har till andra- som inte har. Med frihet kommer ansvar. Andra människor är viktiga, oavsett om de är mina främmande grannar eller en familj i afrika. Jag valde att gå MR, i en tid då människor kränks varenda dag. En utbildning man inte riktigt vet var man kommer sluta som. "

 

För andra.

En av kurserna jag läser du handlar om Rasism och diskriminering. Vissa saker gör mig helt vansinnig och jag känner hur upprörd jag blir då jag läser all tragisk historia. Min fina vän Rebecka bjöd mig på bio ikväll dessutom, Niceville (eller hette den the help?) och man blev påmind om hur illa det var, och hur det faktiskt fortfarande är.

Jag har varit oförskämt dålig på att uppdatera min blogg. Kanske har ni hunnit tröttna på att det aldrig kommer något nytt inspirerande livsförändrande inlägg ;) Livet är rätt busy- på ett bra sätt. Engagerar mig, gör saker helt och fullt. Allt eller inget. Heart and soul. Ska det va ska det va, annars kan det va. Som ja så vackert brukar säga :)

 

En intressant tanke jag blev påmind om ikväll är att jag älskat Jesus i hela mitt liv. Från det jag kunde gå, så vi säger 20 år för att inte överdriva har Jesus vart min bästa vän. Och inte som en "Molgan" man kunde skylla på då saker gick fel. I goda tider har jag trott på Gud. I svåra tider har jag trott på Gud. Kanske till och med lite extra: då allt rasar ser man vem som håller. I 20 års tid genom eld och genom vatten så har min Gud alltid vart den fasta klippan i mitt liv.

Ibland har jag skällt, klagat och vart allmänt grinig- såklart. Men om jag inte trodde på en Gud som fanns och att det fanns en mening med mitt liv, skulle jag inte orka ta mig ur sängen på morgonen. och fortfarande efter 20 år finns det människor i min närhet som väntar på att jag ska växa ifrån det.

Att tro och kyrka kan man syssla med då man är ung men sen måste man slå sig till ro. Men vet ni vad. Om jag gifter mig, bildar familj.. saker jag hoppas jag kommer göra (i framtiden:) tänker jag fortfarande vara engagerad i kyrkan. Jesus kommer fortfarande vara prioritet- för jag har sett att det håller.

Min tro är inte en bisyssla jag håller på med för att jag inte har något bättre för mig. Jag skulle lätt hitta andra saker att fylla mitt liv med om jag bara ville döda tid.

Min Gud tar mig till platser som jag aldrig trodde jag skulle få se, ger mig människor i min närhet som betyder långt mer än dom kan förstå. Jag har förmånen att få ta del av och se hur människor växer i sina relationer. Växer i livet. Växer i Kärlek. Växer i Gud. Hur kan jag någonsin växa ifrån det?