Jag har tänkt endel som vanligt. Hur skulle vårt samhälle se ut ifall varenda människa anammade en ny livsstil. En livsstil som gick ut att först och främst tänka på andra, innan man tänker på sig själv. Vore inte det intressant att se vilka påföljder ett sådant liv skulle få på sin omgivning?
För om alla tänker på andra först, så innebär ju det också att någon tänker på mig framför sig själv. Så på något mystiskt värdsligt sätt så blir alla behandlade väl. Kanske är den en utopi, endast möjlig i min egen lilla drömvärld. Kanske inte.
Och kanske måste man börja någonstans...
För jag erkänner att jag är självisk, jag erkänner att jag lever i en självisk värld och jag erkänner att mina drömmar är rätt själviska dom också. Min självkännedom är inte helt försvunnen. Men tänk om jag varje dag, kunde bestämma mig för att leva för någon annans skull. Inte att andra skall vara orsaken till min livsglädje, men förstå vilken livsglädje man kan få ut av att glädja andra.
För vi är känslomänniskor, som lever i känslosam värld. Där flyktbenägenheten är stark och där känslorna får avgöra vem jag är. Jag tror inte att jag är ett misslyckande även om jag ibland känner mig misslyckad. 
Att då kunna resa sig från sina omständigheter, se allt i det större perspektivet och bestämma sig för att göra det för någon annans skull. Utan att fastna i ett överväldigande ansvar, eller i ett ångestfyllt tvång. Utan av ren och skär glädje och hjärteäkta välvillighet.

  ens eget leende blir lite större, och passar så mycket bättre i kören av leenden

                                                                                                                                -evelina

Vill ni veta en välbevarad hemlighet? Att jag innerst inne är höjdrädd, skräckslagen för att ramla ner och slå mig halvt fördärvad. Men känner ni mig lite bättre vet ni att jag både hoppat från 7 ½ på fyrishov,uppsala och slänger mig upp i de värsta berg- och dalbanorna som går att hitta. Jag är fortfarande lika rädd, och då vagnen sakta sakta tar sig alltlängre uppåt vägrar jag titta ner útan önskar att jag aldrig satt mig i vagnen. Men likväl varje gång jag ställs inför möjligheten att åka berg- och dalbanor tar jag mig i skinnet och utmanar min höjdskräck. För adrenalinkicken efteråt gör allt värt det. Inte bara kicken av fart och fläkt, utan kicken av att göra nått man tror man ska dö av, och sen njuta av det. Att vara modig innebär inte att man inte känner rädsla, utan att man gör det i alla fall. Jag känner mig väldigt modig efter att ha åkt en galen berg- och dalbana;)

Lite såhär tycker jag livet är. Det finns så mycket roliga saker man kan göra, äventyr att uppleva. Saker att se och röra vid. Men så sjukt lätt att fastna i sitt liv, i allt det bekväma. Då man inte utmanas lika mycket, inte är lika rädd.. men får vi uppleva kickarna efteråt som gör allt värt det?

Kanske skulle det ha varit bekvämt att flytta hem "för gott" igen istället för bara över sommaren, det hade inte blivit ett sånt svårt liv på ett sätt. Men eftersom jag vill få ut mer, uppleva farten och fläkten, känna kickarna och hur det bubblar i magen av glädje... så vill jag inte välja ett bekvämt liv. Inte än åtminstone.
Och även om mina drömmar och äventyr om hösten får mig att vilja både spy och svimma av osäkerhet och nervositet så vill jag nå dit. Och för att uppleva glädjeruset måste jag sätta mig i vagnen som tar mig upp mot toppen.

och lita på att Gud håller då jag väljer att hoppa ut




                                                                                                                                                   -evelina

mitt tidigare inlägg om huset och ett inplastat liv ni vet?
Nu är all plast borta, ställningarna är bortplockade och tillochmed den fula sopconteinern har försvunnit. Det finns inget mer inplastat längre, huset är det som huset är. Och lite åt det hållet har den här dagen varit för mig. Lite nervöst och några fjärilar i magen då det var min tur att ställa mig framför alla. Men det var mest roligt, och det kändes så rätt. Jag har aldrig känt så innan. Känns som om man börjar komma någon vart nu, äntligen. Även om den förändringen är i hjärtat så kan man inte låta bli att bli påverkad i händerna också. Men det är en kamp ibland:
man måste bli det man redan är

huset har fått sig en rejäl uppfräschning och ser strålande ut. Jag har fått arbeta med saker, läka en del sår och haft det grymt trevligt under vägen. Ser kanske inte så uppfräschad ut, men det känns bra i hjärtat mina vänner. och det är det allra viktigaste


evelina





____________________________________________________________


så var man utmanad av Therése
Utmaningen består i att jag ska skriva 5 saker jag ska göra under 2009 samt 5 personer jag vill utmana.


1. Jobba
2. lyssna på U2, ullevi
3. fylla jämna år
4. resa nånstans
5. åka mera longboard

dessutom längtar jag till slutet på maj. då ska jag gå på MAX och äta de godaste dom har=)