Jag lyckades hamna mitt i smeten av New York Red Bulls på flygplanet mellan NY och LA i höstsas. och inte förrän nu googlar jag på deras lag så jag kan kika på de ja snackade med, såg eller skämde ut mig framför. Satt mellan coachen och en försvarare, kikar på bilderna på internet och skrattar gott åt det hela.
Känner mig lite dum i efterhand som inte hade bättre koll men erkände faktiskt att det var de europeiska ligorna jag var mest intresserad av. Men dom verkade inte ta så illa upp eftersom jag ändå fick en inbjudan att komma och kolla på deras match dom skulle spela mot Chivas.

Det är intressant vilka människor man kan stöta på i livet. Endel människor klampar rakt in i ens liv, kanske helt slumpmässigt och stannar där förevigt. Andra människor möter man, och sen försvinner dom ut ur ens liv och man ser dom aldrig igen. Det är många möten som sker, och ibland kan vi inte riktigt råda för vilka relationer som blir relationer och vilka som blir flyktiga. Men något jag brukar försöka tänka, är att alla människor är gåvor i ens liv. Att man kan lära något. Att träffa många människor, höra olika människoöden och historier, gör mig nog till en "bättre" människa. Det har ökat min förståelse, höjt min respekt & kanske gjort min fördömelse en aning mindre:)

Jag gillar människor och kan till och med tycka det är trevligt att småprata med amerikanska fotbollskillar ;)

tänkte att ni är nyfikna på vår nyrenoverade lägenhet. Här kommer lite pics.


ytterdörr/Hallen, vårt rum till höger och toan till vänster



resten av hallen. köket till höger, mittendörren är Micaelas och Issas rum, och dörröppningen till vänster(som inte syns är vardagsrummet)


vardagsrummet

Jag är inte så modig egentligen. Då jag ständigt tvingar mig ur min comfortzone så är jag 70% skräckslagen, 10 % nyfiken och 20% dum i huvudet. Vare sig det gäller att flytta till en stad jag aldrig nånsin vart i på södra sverige, eller resa runt halva jordklotet för att träffa sin biologiska familj- så är jag fortfarande lika skräckslagen. Det spelar ingen roll att jag vet att det kommer kännas bättre efteråt. Hjärtat klappar, sömnen störs en aning och det knyter sig lite i magen- varenda gång.

Så här sitter jag, i Norge av alla ställen på jorden. Men tre sköna göteborskor, en mage i uppror och en trött hjärna. Det är utmanande det här. Att hela tiden pusha sig själv våga göra saker som jag helst inte skulle vilja. Vem hade kunnat ana att jag skulle få jobb som promotör här? (den exakta korsningen mellan en informatör och säljare) Vara på stan och prata med massa människor, träffa ännu fler och vara så säljande som möjligt.. Inte jag i alla fall, men team-medlemmarna är störtsköna, dagarna är toklånga och pressen ligger på en. Visst känner man att man lever.

Än så länge går det bra, än så länge går jag emot de 70% av skräckslagenhet. Galet, eller hur?!

kram