Min familj brukar skämta mycket om mina läsvanor. Att jag bokstavligt, och bildligt, nöter upp mina böcker. Jag älskar böcker:) Min lillgamla hemliga dröm är att ha ett eget bibliotek en vacker dag. Då jag reste till Norge hade jag dessvärre inte möjlighet att ta med mig böcker. Däremot har jag köpt två pocketböcker här, och läst ut stinas "Twilight" säkert tre gånger.
Och nu till denna Twilight, som fascinerar människor världen över. vad jag däremot fascineras över då jag läser den, är hur man kan ha så sjuk fantasi. Hur kan man komma på såna saker? Jag berättade för Stina att jag aldrig skulle komma på sånt, och hennes förslag var att skriva ihop nånting som aldrig skulle kunna hända. Bra förslag huh;) Så mitt nästa mål nu när jag liks är här och har lite ledig tid. Vore att skriva ihop någonting. Haha. Stinas nästa förslag var att skriva om mitt liv, men att vara 21 och skriva sina memoarer och sina tankar känns kanske lite väl.. allvarligt :)

Nu har jag jobbat 12 dagar i rad. Imorgon är jag ledig och då ska jag gå upp i tid och åka in till Jessheim. Det är dags att finkamma affärerna efter en snygg bröllopsoutfit. Jag ska bara lalla runt i min ensamhet, njuta av ledigheten. Att få klä mig i något annat än arbetskläder eller umbro-byxor. Åh vad jag längtar. Inte ens det utlovade regnet kan få mig på dåligt humör. och på kvällen ska vi äta tacos och ha myskväll innan Stina åker till england på söndagkväll.

godnatt världen!

Kärlek

 

Med färgglada Stinas hembesök i Sverige och utan något större socialt liv här blir ensamtid en en trogen följeslagare och under de många cykelvändorna det blir hinner man fundera en del.  Jag har tänkt en del på det här med kärlek. Jag förstår inte hur det är möjligt att sluta älska någon, visst ser jag det hända, och jag dömer inte så. Men om man älskar någon fullt ut, med varenda cell i ens kropp. Hur kan den sortens kärlek bara ta slut?

Det är ingen hemlighet att mina bröder är de närmsta jag har hjärtat. Det är inte många människor jag skulle kunna, eller vilja, göra allt och ännu mer för. Ärligt talat så tror jag åtminstone inte det. Men vad jag känner för dem, den överbeskyddande väldiga omsorg som jag försöker kontrollera. Den kan aldrig ta slut. Nu är jag medveten om att det finns olika sorters kärlek. Men är vi inte lite för snabba ibland på att dela in allt och alla i kategorier. Hur vet man då skillnad när det är kärlek som kan ta slut, och kärlek som inte kan ta slut.. förrän man är vid randen på en känslomässig ravin?

Och ibland, med bröder, med andra sorters relationer. Får man lära sig att älska. Under de senaste åren har jag fått lära mig hur hjärtat mitt stretchas ut. Till att älska ännu fler. Min familj nästan fördubblades inom loppet på ett par år. Att helt plötsligt ha ytterligare en uppsättning föräldrar, en bror och en syster var svårare än vad jag först ville medge. En bibelskoleklasskompis ställde de enkla frågorna och slog huvudet på spiken jag inte ens visste fanns. Underbara människa. Hursomhelst,
Det tog ett tag för känslorna att växa ikapp, och fastän det inte alls är på samma nivå som min riktiga, det vill säga svenska familj, riktigt än så har jag även fått tänja den största muskeln av de alla: hjärtat.

Det har gjort ont och spänt på ett sätt jag inte ens kan försöka beskriva med ord. Det är som att hjärtat och kärleken vuxit i en cirkel för att kunna omfamna alla. Det har varit lärorikt. Att få känna

Logiska, analytiska Evelina. Den rationella med förvirrade planer och goda föresatser. Som alltid föredragit att handla efter huvud än med känslor. Hm…Så medan jag förväntar mig att mina lår blir som timmerstockar, musklerna lite längre så fortsätter hjärtat växa.

Nu är jag inne i en konstig dygnrytm. Imorgon blir fjärde dagen som jag går sent skift, ytterligare på tisdag innan jag har det halvsena skiftet på onsdag innan min lediga torsdag. Sent skift innebär att jobba mellan 16-23.30. Plus 40 minuters cykelväg åt bägge hållen. Så nu när jag kom hem inatt, tvättade jag mina jobbarkläder i handfatet och lagade lite mat så jag har matlåda till imorgon. Klockan har nu passerat 2 och jag tänkte försöka vara uppe någon timma till innan jag somnar. Det går så mycket lättare att jobba om jag vänder på dygnet men visst känns det konstigt att sova bort hela förmiddagen och vara vaken såhär mitt i natten. Iofs för att jag älskade att göra det förr i tiden. Nu får jag bara dåligt samvete över att jag missar soltimmar. Bäst att suga upp så mycket D-vitamin som möjligt här, man vet aldrig då regnet kan slå till.

Hursomhaver. ett mål medan jag är här i Norge: bli vig. Så jag försöker stretcha varenda dag. Dessutom tänker jag bara tillåta mig själva köpa cocacola och chips en gång i månaden. Istället för månadspilsner efter lönedag, så kör jag med cocacola och chips (är ändå kalasdyrt här..) Som grädden på moset vore de ju toppen om jag kunde börja med att göra 50 situps om dagen men den klurar jag lite fortfarande på om jag vågar ta mig an det.

ska värma lite extra mat innan jag knyter mig. Godnatt världen

På flygplatsen är det ganska många svenskar som jobbar, och efter över en månad där börjar man känna igen ansikten och lite smått hejja på folk som man egentligen inte känner. Ibland byter man några ord över disken innan man går vidare. Väldigt ytligt egentligen men känns ändå lite mer som om man tillhör gardermoen-gänget. Hursomhelst, Jag har börjat snacka en del med en som jobbar i en affär en bit bort ifrån mig. Och ni vet, ibland träffar man på människor som man instinktivt bara tycker bra om?  Den här är en sån, Han är toktrevlig och är sig själv i sån grad att man inte kan låta bli att tycka om honom.

Det är svårt att beskriva utan att det låter som att jag är kär, vilket jag inte är. (Måste bara tillägga det efter Stinas lilla hyss på min FACEBOOK-status för ett par veckor sen).  Men den utstrålning han har påverkar andra människor, det märks och det tycker jag är fascinerande.

Jag hoppas att jag också är sån, eller i alla fall utvecklas åt det hållet. Inte bara att vara sig själv och tycka bra om sig själv (utan att vara för stolt). Utan förhoppningsvis låta människor runtomkring få känna hur mycket jag tycker om dem. Tycker om dem för vad de är, inte för vad de gör. Passande efter förra inlägget eller hur?:)

Nej han är nog lite av en förebild på hur härlig man kan vara. Även om jag inte blir så pass skön människa så är jag mig själv, siktar på månen så jag åtminstone hamnar bland stjärnorna  :D

godnatt världen!

 

Jag har träffat min beskärda del av kristna människor. Och något jag kan få spunk på är då jag märker hur vi ibland (läs: ofta) tror att vi är så mycket bättre än andra. FEL
Det finns ingen elit, det finns inga människor som är bättre än andra. För att använda freud ”En människa är, vad en människa är” Jag har mött så många med attitydsproblem så att det får mig tappa tålamodet ibland. Vet ni, den Jesus vi tror på och älskar? Den man som upprörde då-tidens kyrkelit? Han sa det enkla ”allt som ni gjort för dessa små, har ni gjort för mig”. Vad är problemet?

Han satsade på de människor som kyrk-eliten tyckte att de var bättre än. Gör vi det? Gör jag det? Dagens små, kanske är homosexuella, invandrare och flyktingar.. . kanske till och med lågutbildade och låginkomsttagare?  Då jag hör kommenterar som genomsyras av att vissa människor inte är bra nog för att lära känna, vissa människor är inte bra nog att dela livet men (vilket även finns i icke kristna sammanhang for sure). Så suckar jag inombords, och rasar. För det är inte så det är tänkt.

Det är inte tänkt att vi ska bete oss som att vi är bättre än alla andra. Att vi ska stänga in oss i en bubbla av halleluja och amen. Nu har jag använt ”vi” och ”dem” begreppet som jag för övrigt är allergisk mot. Men bara för att klargöra det tydligt.

För ett par månader sen pratade jag med min pappa om det. Att jag trodde att de värsta människorna (rangordnade i min ilska) var kristna, att de människor som sårat mig värst och betett sig som svin är de som tror sig är bättre än alla andra och vars brister inte räknas). Han tyckte jag skulle lugna ner mig lite men förkastade inte helt det jag sa.

Jag vill inte vara en sån kristen, som blir uppsatt av andra, eller sätter mig själv på en piedestal och ser ner på andra människor. Som att de inte duger åt mig & det jag har framför mig.  HECK NO! Visst blir det en form av paradox då jag i min tur ser ner på såna människor som ser ner på människor : ) Vad jag däremot vill vara är en inspirerande människa. Som älskar Gud, som älskar människor oavsett vilka de är, och som älskar livet. Jag älskar för att Gud älskat mig först, och hur kan jag låta bli? Ni är alldeles för fantastiska för att inte älskas. Och visst, jag är bra… men absolut inte bättre än någon annan.

I en självcentrerad och egoistisk värld är det lätt att flyta med det tankesättet. Allt ska vara så pengacentrerat.. Jag är inget undantag,  som arbetar i Norge bara för att det är bättre betalt. Men någonting som jag verkligen gillar är att ge. Speciellt då man hittar någonting som passar någon alldeles sådär helt perfekt. Gärna något som de länge velat ha och så blir dom alldeles sådär glada!
Ett sätt för mig att döda kärleken till pengarna (istället för att döda pengarna) är att ge. Givande utan tvång är det bästa som finns. Jag älskar stället i bibeln där det står "Vi älskar för att Gud först älskat oss"
Så jag hittar på min egen fortsättning på det och ger för att Gud först gett mig. Häromdagen då jag cyklade hem efter mitt sena skift så var himlen alldeles midnattsblå. och tack vare alla milslånga åkrar så var stjärnhimlen otroligt enorm. Plötsligt insåg jag hur välsignad jag är. Klart allt inte är perfekt (tack och lov egentligen). Men i det stora hela! Min insikt om den enorma välsignelse jag fått ta del av drabbade mig och mitt i mitt vansinnestempo hem saktade jag ner. Njöt av allt som fanns att njuta av. och bara var tacksam. Istället för att se på de bra sakerna genom ljuset av de dåliga sakerna- som faktiskt finns. Kanske vi borde göra tvärtom lite oftare, se de dåliga sakerna i ljuset av de bra sakerna? De försvinner inte, men tar udden av det.. destruktiva.

nu väntas lördagsmys a la Norge. sköt om er!