Jag har aldrig påstått att jag är en händig person, men ibland sker det saker som gör att man får lägga manken till och testa på något nytt. Att rensa duschavlopp är inte roligt, kan jag berätta. Och då jag fick punktering på cykeln var jag sådär lagom glad. Men sen insåg jag någonting. Mitt under mitt muttrande då jag höll på skruva lös cykeldäcket, muttrandes över att jag inte hade någon karl i närheten som kunde göra det åt mig: att jag faktiskt kanske fixar det här. Fast självklart med hjälp från pappa i telefonen.

Ni kanske vet hur man lagar en punktering, det vet jag också- nuförtiden. Hur irriterande det är att ha en cykel med växlar där man måste haka loss alla möjliga muttrar. För att inte tala om att sätta allt på rätt plats igen. Hursomhelst. Jag satte bit för bit av slangen under vatten för att hitta punkteringen, och den fåniga tillfredsställelsen jag kände då jag såg bubblorna som avslöjade det rackarns hålet. För att vara riktigt ärlig tittade jag på dem en stund och bara kände mig allmänt nöjd. Sen var det dags att fixa själva hålet, och även fast jag tror jag följde regelboken (läs: pappa) till punkt och pricka så litade jag inte helt på mig själv och min lagning förrän jag cyklat ett x antal gånger och luften fortfarande är kvar i däcket.

Min upptäckt om mig själv är, hur sadistiskt det än låter. Att jag gillar att hitta felet i saker och ting. Nu låter det kanske lite väl pessimistiskt än tänkt. Men att hitta vad som var fel- gjorde mig sjukt nöjd. Det var… roligt. Att skruva tillbaka det, att laga det var något jag fick genomlida. Men upptäckten av vad som var fel- var exalterande.

Så antingen är jag riktigt sjuk i huvudet, eller så har jag kommit på ett nytt sätt att formulera mig själv.

Så är det lite drygt en timme kvar tills jag börjar åka hem. Hem hem hem. Jag har inte varit hemma sen i Februari. På den tiden var det vinter, dubbelrummet fortfarande mitt och Flinga kunde definitivt inte gå. Förändringar behöver inte vara dåliga, tack och lov. Dom kan göra ont, vara en så kallad pain in the as och allmänt förvirrande. Men de behöver inte vara dåliga i den bemärkelsen negativ för framtida liv. Jag förändras/formas hela tiden, i mitt sätt att tänka, i mitt sätt att se på saker och ting. Sånt som jag inte alls kunde tänka mig för ett par år sedan, är nuförtiden ingen större grej. Och vice versa. Och jag flänger hit och dit. På bara de senaste åren har jag hunnit med Korea, USA x2, Jönköping, Vilhelmina och Norge. Det har känts som om hela mitt liv varit en enda rörelse, ingen direkt varaktighet. Och jag vill inte bli en sån människa som inte klarar av vara på ett och samma ställe ett tag. Som blir alldeles uppstressad vid tanken på att faktiskt ”stanna” någonstans.  Istället längtar jag tills jag får en fysisk kärna i allt virrvarr. Om de må vara en lägenhet i gamla stan eller småland är inte det viktigaste just nu.

Det finns en tid för allt, och jag börjar känna av gränsen för ett liv utan hem nu. Jag vill leva ett spännande liv, ett liv i rörelse. En rörelse mot Gud, men jag har upptäckt att en rörelse mot Gud inte automatiskt behöver innebära att bo i en resväska. Det är en väldigt skön insikt, att kunna slå sig ner någonstans utan att fastna. För nejtack- det vill jag inte heller.

Hursomhelst, då förändringar kommer kan man hantera dem på ett bra sätt eller dåligt sätt. Oavsett om förändringen i sig är bra eller dålig. Jag undrar vad som skulle hända om vi skulle se på förändringar som en utveckling. Även då det blir negativa förändringar? En utveckling ger ju löfte om att något annat väntar. Något större. För är det inte det vi alla behöver bli påfyllda av lite nu och då? Hoppfull inspiration