ullevi i göteborg. Inte länge kvar till u2 går på. Har avnjutit dagen med klockrena vänner, många skratt och god mat. Inga fel:-D
360graders scen och drygt 56000 pers. VI HÖRES!

Man brukar tala om att gå i tro, jag har ett helt nytt uttryck:
att hoppa baklänges utför en klippa i tro.
Vilket det känns som jag precis gjort. Nu är flygbiljetten bokad och betalad. Hösten är spikad och hjärtat bankar av nervositet och upprymdhet. Har inte mycket större vetskap än så, men jag litar på att Gud fixar resten.
ÄVENTYR here I come!

Många gånger har jag bara känt mig värdelös på det mesta. På att vara jag, på att prioritera rätt, på att vara duktig i sådant man tar sig för. Men något som smärtar mig mest är att hamna i värdelöshets-träsket i relationer. En dålig syster, en till synes obrydd kusin, en alltför avlägsen faster. Istället blir det tafatta samtal, små presenter och sms lite nu och då. Då det istället blir kaos inuti, av all kärlek. Till världens finaste bröder, som jag skulle kunna göra vadsomhelst för. Inte något man bara säger, utan allt och ännu mer. Och man vill ju inte vara för känslomässig, vara kvävande. Utan bara få dem förstå, att deras lycka är bland det viktigaste. Att jag kan oroa sönder mig för små saker, att deras välbefinnande går före andra saker. Fel och brister finns, men att jag älskar dessa också. Kärlek som är svår att visa, gör ofta ont.

Eller till mina brorsbarn. Som är så otroligt vackra, klocka och begåvade. De är underbara och jag kan inte förstå, hur man kan titta på ett barn och inte se Guds kärlek i det. Jag vägrar tro på att allt var en slump, det lilla liv (som slumpmässigt skedde) är bland det vackraste som finns. Mina brorsbarn är inga ödesbestämda slumpar kära läsare, de är rena rama gåvorna. Och jag är tacksam över att få var stolt faster. Skamsen för det långa avståndet, för att inte oftare träffas. Leka och bara krama sönder dom. Från och med deras födelse är de en del av mitt liv, vare sig de vill eller inte. De hamnar i hjärtat av släktskapet, och stannar där av all kärlek som jag önskar var en skyddsmur mot allt ont. Då jag ser på söta lilla Flinga skär det i hjärtat på mig, för alla underbara saker hon kommer uppleva. För de mindre underbara, och för att jag hoppas att jag på något sätt får en fortsatt del i det lilla underbara livet. Det vackraste jag vet

Men det spelar ingen roll hur värdelös jag känner mig, för jag vet att kärleken sitter djupare än så. Detta är givetvis ingen ursäkt för att förbli passiv och lat i sitt integrerande med andra människor. Men min uppfattning om mig själv, kan inte avgöra betydelsen för det jag har i hjärtat.  Över de orden som inte sägs så ofta, över de stunder då jag ser hur lugnt och fridfullt dom sover. Stunder av närhet, som är det viktigaste av allt.

för störst av allt är kärleken

Det kan vara farligt att bara låta sig styras av sina känslor. Livsfarligt skulle jag nästan nästan påstå. Vissa saker kan kännas rätt men inte behöva vara rätt, och tvärtom. Ibland får man inte känna efter så mycket, utan helt enkelt bara bita ihop och rida ut känslokaoset inom en.
Innan jag for till Korea så ville en del av mig verkligen dit, och den andra delen hade ren panik över alltihop. Den enkla utvägen skulle ha varit att inte fara, att strunta i det. (Vilket jag i ärlighetens namn tänkte i alla fall en gång..) All spänning och nervositet sabbade lite min bra känsla över det hela. Som trots allt var där tack och lov
Jag vill inte vara som en.. båt på ett öppet stormigt hav. ehum, som far hit och dit beroende på vinden och vågorna. Men motsatsen kan ju vara minst lika enerverande, att inte ha någon som helst hänsyn till vad man tror att man känner gör att skrovet kanske går sönder av kastvågorna? Vad vet jag..

Funderar över den där framtiden och kommer inte på något vidare smart egentligen...Tänker inte stressa men... vars försvann mitt framtidshopp?

godnatt världen

johnny cash var mannen.

Well I won't back down, no I wont back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down

Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me own
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and
 I won't back down
Well I know what's right, I got just one life

In a world that keeps pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
 Hey I will stand my ground and I won't back down
No I won't back dow

min storebror är pappa, till världens finaste bebis

en äkta sommar för mig, förutom sol och värme, är att ligga ute på altan eller i hängmattan med en god bok. Till min familjs stora nöje varvar jag mina tokseriösa böcker med lättsamma SUNE-böcker och kalle anka pockets. Så i min bokhylla finns allt ifrån Muslimers andlighet och kristen moralhistoria till SUNE- och mamma mysko. Inga fel!
Läser en bok av DC- talk som heter Jesus Freaks, the voice of the martyrs.
Jag är fascinerad, och fastnar totalt varje gång jag börjar läsa.
Ett livsöde, bland många andra, som jag läste om är ifrån 1970 i forna sovjetunionen om jag översatt rätt. Nikolai Khamara blev en kristen i fängelse och då han blev frisläppt började han gå i en underjordisk kyrka. Höga befäl inom KGB arresterade Khamaras pastor och torterade honom för att få honom släppa namnen på sina medlemmar och uppge information som de kunde ha användning av för att stoppa evangeliets budskap. Pastorn vägrade, trots tortyren och befälen fick en annan idé. Att tortera någon annan inför pastorn, tills pastor klämde ur sig vad de ville veta. De fick tag på Khamara och pastorn grät och frågade vad han skulle göra. Han kunde inte begära att någon blev torterad för hans tystnad. Men allt Khamara sa var " Va trogen till Jesus och förråd honom inte. Jag är glad som får lida för Jesu namn". Då de hotade med att skära ut ögonen på honom frågade pastorn återigen hur han skulle göra. Khamara svarade " Då mina ögon tas ifrån mig, kommer jag se mer skönhet än vad jag sett med mina ögon. Jag kommer se min frälsare, fortsätt vara trogen Kristus till slutet". KGB befäl ska man inte leka med, så då de stuckit ut hans ögon hotade de med att skära ut hans tunga. Pastorn fortsatte fråga hur han skulle göra och Khamaras sista ord var
"Prisa Herren Jesus Kristus, Jag har sagt dom högsta orden som kan bli sagda, Nu om du önskar, kan du skära ut min tunga"

Det finns två vägar till att Khamara mötte sin motståndare med ödmjukhet och godhet. Den första är att han var helt galen, inte alla får hemma. Mynt i börsen, pennor i pennfacket, hästar i stallet. You name it. Eller.. eller,
så var han så viss om sin övertygelse, att  inte mänsklig ondhet bekom honom. För om man blev satt i en sådan situation, att fortfarande ha kvar tydligheten, radikaliteten och kärleken. Det är beundransvärt. Där snackar vi kärlek, och äkthet. Ingen vända kappan efter vinden tendens som det finns så mycket av nu...  Att faktiskt välja att leva för någonting som är värt att dö för.
Vad lever vi för, som är värt att dö för?

Någonting inom mig gör uppror, för jag vill inte att mitt liv bara ska ticka på. Och då jag dör så dör jag utan att ha gjort något.. mera. Behöver väl int vara sisådär överdriver drastiskt heller.. Men i alla livets vägskeden, val man ska göra, beslut som ska fattas..
så väljer jag Gud, för det är värt allt.