Vid midnatt börjar vi köra härifrån och tidigt imorgonbitti avgår planet från Arlanda mot Los Angeles, med byte i New York. Det kommer bli en helt otrolig resa och jag börjar känna mig mycket mer peppad. Att få dela såna otroliga upplevelser med min störtsköna klass. Tillsammans ska vi besöka olika typer av kyrkor, åka tokfort på Six flags, hjälpa dreamcenter med deras arbete med hemlösa och narkomaner. Glida fram längs santa monica pier, hänga på malibu och en massa annat trevligt. Icke att förglömma: vandra fram i hollywood.  Det är snö och blåser kallt här i jönköping, men snart kommer vi till värmen.

kommer hem till sverige och vilhelmina till påsk. ha det gott vänner

Det finns en djup innerlig lycka i hjärtat på mig. Även om omständigheterna och livet ibland tar kringelikrokar som man inte kan eller vill förstå. Så är det så otroligt skönt att alltid veta, oavsett vilka dalar och berg man än passerar, så är jag innerst inne riktigt lycklig och tacksam för det jag har.
Det är så lätt att se de problem man har i livet, och göra dem till oöverstigliga berg. Och då är det skönt att få ta ett steg tillbaka, höja sig över omständigheterna och se verkligheten som den är. Jag klagade på mina finnar tills min mor presenterade mig för en av flyktingarna som verkligen inte haft det lätt. Nu ska man väl inte hålla på jämföra problem med varandra, men det hjälper att ha någon som tar ner en på jorden ibland. Utseendefixerade petittesser är väl inte sån stor grej egentligen, värre saker kan vara andras sjukdomar, smärta och annat som stjäl ens fokus på hjärtats lycka. Funderingar man har om framtiden, sina känslor och hjärta. Jag kan tänka mycket, men jag vill inte gräva ner mig. Jag kan se mycket men vill inte fokusera på det negativa, och jag kan välja att vara lycklig, i en tid av världens känslokaos.

jag tänker inte be om ursäkt för att jag tjatar massa i min blogg. Min lycka är att få ta del av Guds nåd, det kanske inte känns bra varje dag. Som om jag har varenda svar jag söker efter. Men mitt under alla omständigheter, i mina funderingar om framtiden, vad det innebär att faktiskt leva, om mitt hjärta vågar satsa, så kan jag få se på Jesus. Och plötsligt inte längre känna sån oro över saker. Inte för att de inte är viktiga, utan för att det finns någon viktigare. Och varför är det så?
för han är den bäste jag vet.

/evelina






Dagens inlägg är även tillägnat min brors sambo som gjort sån klockren design till mig! Tackar!

Att åka tåg med SJ är ett äventyr. For mot umeå på onsdagkväll och beräknad ankomsttid var halv sju torsdagmorgon. Men i praktiken var jag framme först vid halvtolv på dagen. Eftersom min operationstid var tidigt på fredagmorgonen var ju ingen större skada skedd. Men hade jag åkt på torsdagkväll i stället som vi tänkte, så hade det inte vart så lyckat.
Men SJ ska ha credit för att ha betalat tillbaka mig tågbiljetten, även om det blev i en resecheck hos dem. Å medan jag satt och suckade på tåget över korkade älgar och oturliga urspårningar kom jag på att jag vet åtminstone mitt mål. Jag kommer fram förr eller senare även om jag råkade hoppa av i Vindeln istället för vännäs, och på så vis tappa ytterligare en timme.
Jag tycker jag tog förseningen med hyfsad ro, vissa av mina medresenärer var inte lika förlåtande.
Visst funderar ni nu över min poäng i det här?=) Det är lätt att stirra sig blind på alla hinder som ligger framför, den där dumma älgen som de tog ett tag innan de lyckades forsla iväg. Eller urspårningen och sammankopplandet som gjorde oss mer och mer sena. Och lite så är det i livet, i alla fall i mitt liv.
Är det något oförutsett som händer, så krävs det så lite för att man ska lägga all sin fokus, ork och tid på det. Man blir upprörd och det är lätt att bli bitter. I mitt liv har det funnits många såna hinder, både stora och små som fått mig att ödsla kraft på något som ändå inte går att lösa. Men då är det skönt att kunna få lite perspektiv ibland. Det var ju huvudsaken att jag kom till Umeå innan fredagmorgon. Vägen dit blev kanske inte som ja tänkt, men fram kom jag.
Detta är väl livet i ett nötskal? Man vet inte riktigt vilka stigar som korsar ens vägar, ibland blir det bra. Och ibland blir det en fet försening med hjärtesår (Vissa av de äldre resenärerna började oroa sig på en gång..) Men av allt lär vi oss något, och sen når vi vårt mål.
Jag kom fram till umeå, och förhoppningsvis kommer jag även nå min dröm att alltid leva nära Gud.
/Evelina