Att åka tåg med SJ är ett äventyr. For mot umeå på onsdagkväll och beräknad ankomsttid var halv sju torsdagmorgon. Men i praktiken var jag framme först vid halvtolv på dagen. Eftersom min operationstid var tidigt på fredagmorgonen var ju ingen större skada skedd. Men hade jag åkt på torsdagkväll i stället som vi tänkte, så hade det inte vart så lyckat.
Men SJ ska ha credit för att ha betalat tillbaka mig tågbiljetten, även om det blev i en resecheck hos dem. Å medan jag satt och suckade på tåget över korkade älgar och oturliga urspårningar kom jag på att jag vet åtminstone mitt mål. Jag kommer fram förr eller senare även om jag råkade hoppa av i Vindeln istället för vännäs, och på så vis tappa ytterligare en timme.
Jag tycker jag tog förseningen med hyfsad ro, vissa av mina medresenärer var inte lika förlåtande.
Visst funderar ni nu över min poäng i det här?=) Det är lätt att stirra sig blind på alla hinder som ligger framför, den där dumma älgen som de tog ett tag innan de lyckades forsla iväg. Eller urspårningen och sammankopplandet som gjorde oss mer och mer sena. Och lite så är det i livet, i alla fall i mitt liv.
Är det något oförutsett som händer, så krävs det så lite för att man ska lägga all sin fokus, ork och tid på det. Man blir upprörd och det är lätt att bli bitter. I mitt liv har det funnits många såna hinder, både stora och små som fått mig att ödsla kraft på något som ändå inte går att lösa. Men då är det skönt att kunna få lite perspektiv ibland. Det var ju huvudsaken att jag kom till Umeå innan fredagmorgon. Vägen dit blev kanske inte som ja tänkt, men fram kom jag.
Detta är väl livet i ett nötskal? Man vet inte riktigt vilka stigar som korsar ens vägar, ibland blir det bra. Och ibland blir det en fet försening med hjärtesår (Vissa av de äldre resenärerna började oroa sig på en gång..) Men av allt lär vi oss något, och sen når vi vårt mål.
Jag kom fram till umeå, och förhoppningsvis kommer jag även nå min dröm att alltid leva nära Gud.
/Evelina