nu har brorsan och hans familj kommit hit. Så dagen har spenderats i småbåtshamn, med skoterkörande, hamburgergrillning och varma mackor. Det satt fint.. körde samma rutt säkert tio gånger.. med bob, utan bob, med ett barn, eller ibland två.
Känns så bra att de är här.

Kollade min mail dessutom, har fått brev från Hyang eun igen.. hon tyckte jag var söt men undrade om jag åt för lite =P Sen berättade hon att det var vår i korea, och vad hon gillade att göra och sådär.
Intressen går inte i arv eller så, men det är ändå lite kul att vi gör lite liknande grejer.. fastän vi bor på andra sidan jordklotet ifrån varandra... Hon berättade att mamman väntade på mitt svar på brevet.
Jag har ju inte ens fått brevet.
Förhoppningsvis blir översättningen klar till veckan. Då har det gått tre veckor..! 

nu blev det massa svammel igen. Ska väl försöka hinna mer att skriva mer ingående och stilistiskt då jag har tid. Men nu ska jag vara social.

ha det gott

jagvet jagvet. Jag tjatar på om samma saker hela tiden, men just nu är det vad som snurrar i huvudet så håll till godo.
Jag sparar mailen, de jag skrivit och de jag fått. Om och om igen läser jag igenom den, kritiserar och tänker på vad jag hade kunnat skriva bättre. Tänkte delge lite om vad jag skrev bara för att på något sätt få ur mig det hela. Det första jag bestämde mig för, var att vara så ärlig jag bara kunde. Utan krusiduller, omskrivningar och annat tjafs. Vad tjänar det till? Att vara rak, utan att vara fördömande. Så jag började med att beskriva min känsla. Att jag länge drömt om det ögonblicket. Jag beskrev faktiskt min rädsla över att bli ratad. Men även om min lycka då det inte alls blev "det värsta".
Men fortsättningen var bland det svåraste att skriva. Hur ska man kunna få ner nitton år av ett liv, tankar och känslor, i ett brev. Det blev inte alla nitton år på en gång såklart. Men det var så det kändes.. Det blev för stort, så jag började med faktan. Fakta är alltid bra, logiskt början. En beskrivning av mina bröder och deras respektive. (just det therése, du är omnämd=) )  en beskrvining av mina föräldrar. Deras yrken..
Jag frågade inte så mycket, jag vill ändå inte verka för.. efterhängsam. Men jag ville veta, ärligt.. hur de känner inför alltihop. För jag kan faktiskt ha en viss förståelse för ifall de tycker det är för jobbigt. Klart det skulle ta hårt på mig, men jag klarar mig alltid i slutänden.
 Så jag tänkte.. att det får bära eller brista. Så jag frågade rakt ut, hur det kändes. Om det var okej.
Nu kanske ni kan ana mer varför jag var så otålig på att få svar. Hur min mage agerat akrobatisk dansare de senaste två veckorna. Jag vågade till och med skriva att jag var tacksam, att jag fått mitt bönesvar om att återfinna dem. Och en massa andra saker..
det kändes som, om jag lämnade ut en del av hjärtat. Och det var en ny känsla för mig. Att lämna ut någonting där jag inte är säker på att få någon respons. På ett papper, och skickade det till människor jag inte känner. Det var en skrämmande känsla. Då jag skickade iväg mailet ångrade jag mig nästa på en gång.
Det kanske inte är så nödvändig att vara så ärlig på en gång? För visst smärtar det bara mer då man öppnat sig själv för någon. Det var en risk jag tog, och jag hoppas hoppas att de tog det rätt. Att jag verkligen ville veta, istället för att höra ljuva bortförklaringar. Jag behöver inga bortförklaringar... vissa frågor kan man inte få svar på. Det finns inget rätt och fel. Visst borde det vara nuet som räknas?
Men det kändes verkligen som en befrielse, att mamman lämnade in sitt svar bara två dagar efter jag skickat iväg mitt. Eländiga översättning som ska ta sån tid. Vem sa att tålamod är en dygd? Ibland funderar jag om jag ska våga ta kontakt med den nya prästens (i statskyrkan) fru. Jag känner inte prästen men har träffat hans fru två gånger. Hon är ifrån sydkorea och talar koreanska, engelska och svenska. Kanske hon kunde hjälpa till med översättning ibland.. fast det känns dumt att begära så mycket av en människa jag inte känner. Å andra sidan sa hon att hon gärna ville bjuda hem mig till dem någon dag så vi kunde prata... Vi ser väl.

Jag är glad att systern Hyang eun skriver till mig och verkar vilja ha kontakt. Men känslomässigt sett så borde det vara på ett annat sätt för henne än för föräldrarna. Hon var tre år då beslutet togs. Ett beslut där inte hon hade något att säga till om. Det var omständigheter och annat. Kanske kärlek, kanske inte. Men jag vet inte om mina mail kommer fram.. tycker att hotmail borde ha någon form av leveransrapport så man kan vara säker.

ARGH! jag svamlar massa..
en berg- och dalbana. Det är vad jag är just nu. Jag exploderar snart av alla känslor. läser gammal poesi och blir nostalgisk. Ibland fanns det flyt, och ibland blev det bara ett ordkaos.

en känsla som blivit ett djupt sår
en tomhet, en längtan
efter något som inte går att nå
en önskan, en bön
om att riktigt få höra hemma
en sanning
ett dilemma
som är för svårt att förstå

__

tänker du på mig?
vid högtider, jul och födelsedagar
ångrar du dig?
i en värld full av svårigheter och kluvna känslor
Finns du där ute?
När det känns så tomt här inne
Önskar du ibland, chansen att hålla min hand
i stormar av svårigheter
i vågor av lycka
jag tror jag saknar dig

Fullt utrustad med en liter bravojuice och en liten påse gräddkola (mitt köpförbud mot godis börjar på måndag) är jag redo för vadsomhelst. Jag jobbade så länge ikväll att jag nästan missade hela dannes predikan, vilket var väldigt väldigt synd. Men jag hann vara med på slutet åtminstone. Fixade till tårtor, körde en duell på dansmattorna och diskade undan. Jag känner mig gammal, orkar ingenting nuförtiden. Förr var man ute med ungdomarna på fredagkvällarna tills det blev lördagmorgon. Kunde sova i tre timmar och ändå vara pigg då man vaknade. Vars tog den tiden vägen? och sen klivet in i en vuxenvärld, med arbete, skatter, hyreskontrakt och en massa annat jolijox känns helt galet. Jag är ju knappt nitton år gammal bara!

på sistone har jag haft lite tankar om "den enes död, den andres bröd". Nu är väl det ordspråket lite väl extremt,men ack vilken sanningshalt det finns att hitta.
För ett par år sen hände många helt fruktansvärda saker i följd.  Första smällen var en hård sorg, som alla visste om vad som hänt. Den andra smällen var annorlunda, något jag varken kunde eller ville visa. Det var en oerhört jobbig period. På skolan försökte jag fortfarande vara jag, hemma var jag mest känslokall och stram. För att motverka alla gråtfloder här. För att fullständigt inte gå ner mig använde jag mig av ord.
På en community där jag var mer anonym. Jag bloggade mycket  där förr. Det var inte så många detaljer med, mest känslor och förklarandet hur Gud ändå kan hela ett trasigt hjärta. Fastän det gjorde så fruktansvärt ont, av sorg, ilska, skuldmedvetenhet och smärta.. Att det fanns något som bar. Genom tiderna då det bara var att bita ihop och slå av på känslorna.
Hursomhelst fick jag inte ett, utan två mail av två andra medlemmar. Bägge äldre och kan tyckas mer "världsvana" än mig. Där beskrev de hur mina ord i deras sorg fått verkan. En uppmuntran från någon som förstod hur det faktiskt är. Och jag menar inte nu att jag skrev så perfekta ord och hit och dit. Utan att det är faktiskt så det är, något som faktiskt ÄR dåligt, kan användas till någonting bra i slutändan. Även om det är negativt och eländigt, kan Gud vända på det och göra nånting av det.
Jag tycker det är fantastiskt.

och eftersom jag måste förändra hela mitt sätt att tänka nuförtiden, försöker jag hitta punkten där en födelse av ett sjukt barn (jag) och avskedet från en familj, kunde vändas till något positivt (för min svenska familj). Mamma och pappa brukar ofta säga att jag är en välsignelse. I och för sig får säkerligen mina bröder också höra det ibland. Men eftersom jag inte helt riktigt är en larsson rakt i genom, har de betonat det ganska mycket. SÅ pass mycket att jag slår dövörat till.
Men sen ibland börjar kugghjulen snurra. Att få en bäbis med ett kostsamt handikapp kan tyckas vara något negativt. Men att jag kom hit, är kanske positivt egentligen? Att det finns en större plan, såväl för mig som för dig. Många tyckte nog det var underligt att mamma och pappa skulle adoptera barn då de kunde få egna. Men efter tilltal från Gud, var det bara att köra på. En mening finns det i det hela. NU känner jag mig sådär egocentrisk igen, men det är tur att jag är medveten om det.
Det bara fascinerar mig, hur allt kan tyckas hänga ihop. Utan att låta sådär flummig, så är det skönt att veta att någon har bättre koll. Att allting inte bara händer för att det händer. Sen att jag lämnade en kristen familj för att hamna i en annan var ju en väldigt intressant aspekt.

Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig men. Min biologiska mamma skrev även om att hon tackade Gud att alla barn var välbehållna. Det gladda mig, att hon tackade för mig. Som om jag vore någon, som om jag ändå betytt något.
Men vem vet?

ser på klockan och den är alldeles för mycket. jobb hela dagen imorgon..så so long!

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?

I teorin vet jag hur det ska gå till vid en punktering. Men jag har aldrig testat
2. Hur äter du ett äpple?
Sköljer av det och äter det som det är
3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
beror på i vilket land man befinner sig i  

4. Big Brother eller Sportnytt?
Sportnytt
5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
ett par nya jeans

6. Är du mörkrädd?
nej

7. Resmål som fascinerar?
maldiverna (och sydkorea)

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Chefen
9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?
relient K :)
10. Förrätt eller efterrätt?
Efterätt

tänkte försöka sammanfatta lite.. jag brukar inte ha svårt att sätta ord på känslor, min sockerdricka period som jag en gång hade har sitt bevis på det. Även om de flesta bevisen nu tryggt är sparade på datorn istället för på internet. Men den här gången är det riktigt ordentligt.. hjärnsläpp! är allt så.. annorlunda än förr. Det är som att upptäcka en helt ny känsla. jag kan nästan inte sätta ord
Men jag börjar känna det spirande hoppet, ju längre tiden går.. ju mer kontakt jag försöker förstå att dom vill ha, desto gladare blir jag.. och desto mer vågar jag ta in.
Men visst finns det fortfarande grejer jag kan undra över.. tillexempel över mitt koreanska namn jag fick av en koreansk socialarbetare. Om man ska lämna bort sitt barn och man älskar det.. vill man då inte försöka ha åtminstone lite inverkan? För man måste väl mentalt vara förberedd att aldrig mer se barnet.. och att då påverka ett helt liv med ett namn? Men jag dömer dem inte, men jag förstår inte varför. Om de inte orkade knyta ett band till en baby genom att ge ett namn.. borde man kanske inte ha gjort det ialla fall? Som en "skyldighet" till barnet.. något att ha från sin biologiska familj förutom arvsanlagen.  Och inte heller förstår jag varför man inte kan vara säker på när jag är född. I papperna står det "antagligen" framför födelsedatumet.

Egentligen är det små petitesser, som kanske inte har någon större betydelse. och egentligen borde det inte betyda något nu om jag var älskad/oälskad, önskad/oönskad då. Men man vill ju gärna ha betytt åtminstone någonting... men det är bagateller som döljer en större problematik bakom.

Ibland funderar jag över deras beslut. Var det lätt för dem? De som har barn själva (mamma och pappa tex) försöker förklara hur mycket man älskar sina barn, och att man kan göra vadsomhelst för dem.

Men de berättar dom, som har tagit hand om och uppfostrat fyra larsson barn.

De föräldrar som helt enkelt inte kan, har ork, eller vill?

Blir det ett lättvindigt beslut? som man kanske tar i beaktan först senare...

I brevet skrev mamman (jag försöker medvetet distansiera genom att nämna personerna i bestämd form..för att undvika personligheten) om att de ofta tänker på mig, speciellt under dessa dagar. (när är jag född egentligen?)
är det verkligen så? Det har gått nitton år.. de hann inte lära känna mig, de har inte fått några fortlöpande rapporter eller annat. Hur kan man känna så, till en människa man inte känner?
Mammor och deras barn. jag kan inte förstå känslan, eftersom jag aldrig haft barn. Men vem kan förstå känslan, att lämna bort ett barn?
Får jag vara arg ens? eller är det bestämt att jag ska vara lyckligt tacksam?` (nu är jag inte arg)

en sån här grej,kommer upp förr eller senare. det är en sak jag alltid velat göra.. men aldrig tagit tag i. sedan hösten i nian har jag funderat aktivt över hur jag ska göra. Men först nu, nästan fyra år senare...  Det var väl lite därför jag ville vänta med att öppna fotografierna. Det kändes så.. definitivt.
först då insåg jag, att jag gått in genom en dörr jag omöjligt kunde gå ut ur sedan. Det har bara varit hjärtskärande grymt att göra något sådant. Det kändes högtidligt och fruktansvärt skrämmande.
Det låter inte klokt, men det kändes nästan.. vuxet. På ett galet sätt.
Det var mitt beslut, jag drog igång det, jag fyllde i papperna, jag tog första kontakten.
och den kommer påverka människors liv.
Något som lilla jag ville. Vad är en liten människa på en stor jord?

jag tror fortfarande inte att jag inser vidden, allvaret... & jag kan inte gråta. det är att släppa kontrollen på känslorna, och jag bara.. kan inte. istället blir jag uppskruvad, som ett duracellbatteri.
Eller som en arbetskompis sa.. hurtig.
det är som att jag vill.. vill släppa fram allt. erkänna rädslan över att inte vara önskvärd. men ofta blir det att upprepandet blir en sanning. så jag försöker intala mig att jag inte är och är massa saker. för att så småningom bli en sanning. blir ett plus ett nånsin två?
Jag får nästan lite ont i magen av att gå omkring och bita ihop. jag skäller och är hård mot folk som inte kan bita ihop och göra sitt jobb trots känslor och annat.

jag är osäker bara. och jag gillar inte att vara osäker... tänk att människor man inte minns, man inte har en susning om.. kan påverka en så mycket? vad spelar det för roll om man var/är älskad eller inte av dem?
Sålänge man har någon.
det är ingen logik bakom. och jag gillar logik

Men att kunna få ett bra förhållande till dem, att hälsa på och känna samhörighet... det jar varit en av mina högsta drömmar. Men samtidigt är jag medveten om att jag aldrig kommer kunna känna samhörighet som andra kan. Jag är toksvensk inombords, verkligen, men eftersom jag är asiat på utsidan kommer jag alltid känna av, och märka attityder från andra människor. Påminnelser om att man "egentligen" inte hör hemma här..
sydkoreansk kultur, språk och människor är helt annorlunda. så fastän jag kommer dela ett utseende, ett DNA.. så kommer jag inte kunna känna samhörighet ändå tror jag..
nu låter det deppigt och det är inte meningen.

jag slås fortfarande av det ofattbara. tänk ändå.. att jag har en mamma, en pappa, en storebror och en syster jag aldrig har träffat vad jag minns. Jag har någon att jämföra likhet med. någon att vara lik. det är ingen big deal för er kanske. men för mig var det som en chock.
från att aldrig vara lik nån..utan snarare jätteolik, till att faktiskt kanske påminna om någon?
Pappa och mamma tycker att jag är mest lik systern. och detsamma tycker de sydkoreanska föräldrarna. Men mamman skrev även i brevet att jag hade hennes händer, vilket hon fann roligt och mycket överraskande.
Jag blev nästan nollställd, för jag hade inte ens tänk på att mina händer syntes på fotot jag skickade med. Men det gladde mig lite att de tittat så noga på fotot

Det är inte många som fått se bilderna, för det känns som... lite för personligt att lägga ut det här. och utan deras tillstånd kommer jag inte lägga upp några bilder på internet. Om jag någon gång sätter mig ner och skriver en bok om mina erfarenheter så kanske till och med citerade bitar ifrån breven kommer med.;)

men som sagt, jag längtar till nästa brev... går omkring och hoppas hela dagarna att de har skickat något.  Blev lite nedstämd tidigare då korearesan en svensk organisation brukar göra kostade 50 000 per person. Då ingick inte heller mat och grejer. Men nu när jag tittar lite på flygresor och liknande finns det flygstolar för 10 000 tur och retur. Då måste man boka allting själv, och i princip klara sig själv. Men varför skulle det inte gå? okej, det blir svårt och eländigt många gånger kanske.. men går gör det alltid.
Det är ett riktigt bra pris.. så, om allting går som det ska och tiden känns rätt kanske det blir en resa. kanske till sommaren 09, eller hösten..
Men det blir en helt annan historia

nu ska jag försöka få mig lite sömn.
hoppas att allt är bra med er. känner mig väldigt självcentrerad just nu och ber om ursäkt för det
godnatt

så nu går jag omkring och väntar och väntar på att höra mer. det tar ju ett tag att skriva, be någon översätta, och sedan skicka iväg det. så kanske till slutet i veckan om jag har tur. eller i början på nästa kanske..
tur att jag jobbar hela dagarna, annars hade jag väl blivit tokig

otålig? vem? jag?:)

så.. jag tog mod till mig och öppnade bilderna i mailet... Jag ville vänta lite, för på något sätt kändes det så.. slutgiltligt, Ingen återvändo liksom. Allt blev så verkligt, och jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att känna.
och nu? så försöker jag låta bli att känna någonting.
Än så länge är allt så nytt och osäkert. Så jag tar inte ut någonting i förskott. För då gör det bara ont om det inte blir som man tänkt sig. Blir det bra blir det bra.. om inte, så klarar jag säkert av det också.
Att se människor man är lik, det var nytt för mig. Det känns lite.. omvälvande.
Jag borde väl tycka att det är mer spännande än vad jag kanske tycker. Pappa är eld och lågor och menar på att jag håller tillbaka känslorna. Men vad ska jag känna?
Mamma hade små orostankar över att jag skulle glömma dem.. men det var helt obefängt. VIlket även hon insåg. En riktig mamma behöver inte vara den biologiska mamman. En riktig mamma är den kvinna som har omsorg och tar hand om en...
Det känns lite deppigt nu, borde jag inte vara sådär sprudlande glad?
eller så är det den sena nattimmen som gör det.
men jag kommer inte ifrån mina onda aningar. Bäst vänta
jag pendlar mellan att vara misstänksam och att tycka det är otroligt spännande.
antingen eller.
jag brukar försöka hitta en balans. och vet ni, i de flesta fall brukar jag göra det.. Men nu så,
går det inte.