jagvet jagvet. Jag tjatar på om samma saker hela tiden, men just nu är det vad som snurrar i huvudet så håll till godo.
Jag sparar mailen, de jag skrivit och de jag fått. Om och om igen läser jag igenom den, kritiserar och tänker på vad jag hade kunnat skriva bättre. Tänkte delge lite om vad jag skrev bara för att på något sätt få ur mig det hela. Det första jag bestämde mig för, var att vara så ärlig jag bara kunde. Utan krusiduller, omskrivningar och annat tjafs. Vad tjänar det till? Att vara rak, utan att vara fördömande. Så jag började med att beskriva min känsla. Att jag länge drömt om det ögonblicket. Jag beskrev faktiskt min rädsla över att bli ratad. Men även om min lycka då det inte alls blev "det värsta".
Men fortsättningen var bland det svåraste att skriva. Hur ska man kunna få ner nitton år av ett liv, tankar och känslor, i ett brev. Det blev inte alla nitton år på en gång såklart. Men det var så det kändes.. Det blev för stort, så jag började med faktan. Fakta är alltid bra, logiskt början. En beskrivning av mina bröder och deras respektive. (just det therése, du är omnämd=) )  en beskrvining av mina föräldrar. Deras yrken..
Jag frågade inte så mycket, jag vill ändå inte verka för.. efterhängsam. Men jag ville veta, ärligt.. hur de känner inför alltihop. För jag kan faktiskt ha en viss förståelse för ifall de tycker det är för jobbigt. Klart det skulle ta hårt på mig, men jag klarar mig alltid i slutänden.
 Så jag tänkte.. att det får bära eller brista. Så jag frågade rakt ut, hur det kändes. Om det var okej.
Nu kanske ni kan ana mer varför jag var så otålig på att få svar. Hur min mage agerat akrobatisk dansare de senaste två veckorna. Jag vågade till och med skriva att jag var tacksam, att jag fått mitt bönesvar om att återfinna dem. Och en massa andra saker..
det kändes som, om jag lämnade ut en del av hjärtat. Och det var en ny känsla för mig. Att lämna ut någonting där jag inte är säker på att få någon respons. På ett papper, och skickade det till människor jag inte känner. Det var en skrämmande känsla. Då jag skickade iväg mailet ångrade jag mig nästa på en gång.
Det kanske inte är så nödvändig att vara så ärlig på en gång? För visst smärtar det bara mer då man öppnat sig själv för någon. Det var en risk jag tog, och jag hoppas hoppas att de tog det rätt. Att jag verkligen ville veta, istället för att höra ljuva bortförklaringar. Jag behöver inga bortförklaringar... vissa frågor kan man inte få svar på. Det finns inget rätt och fel. Visst borde det vara nuet som räknas?
Men det kändes verkligen som en befrielse, att mamman lämnade in sitt svar bara två dagar efter jag skickat iväg mitt. Eländiga översättning som ska ta sån tid. Vem sa att tålamod är en dygd? Ibland funderar jag om jag ska våga ta kontakt med den nya prästens (i statskyrkan) fru. Jag känner inte prästen men har träffat hans fru två gånger. Hon är ifrån sydkorea och talar koreanska, engelska och svenska. Kanske hon kunde hjälpa till med översättning ibland.. fast det känns dumt att begära så mycket av en människa jag inte känner. Å andra sidan sa hon att hon gärna ville bjuda hem mig till dem någon dag så vi kunde prata... Vi ser väl.

Jag är glad att systern Hyang eun skriver till mig och verkar vilja ha kontakt. Men känslomässigt sett så borde det vara på ett annat sätt för henne än för föräldrarna. Hon var tre år då beslutet togs. Ett beslut där inte hon hade något att säga till om. Det var omständigheter och annat. Kanske kärlek, kanske inte. Men jag vet inte om mina mail kommer fram.. tycker att hotmail borde ha någon form av leveransrapport så man kan vara säker.

ARGH! jag svamlar massa..
en berg- och dalbana. Det är vad jag är just nu. Jag exploderar snart av alla känslor. läser gammal poesi och blir nostalgisk. Ibland fanns det flyt, och ibland blev det bara ett ordkaos.

en känsla som blivit ett djupt sår
en tomhet, en längtan
efter något som inte går att nå
en önskan, en bön
om att riktigt få höra hemma
en sanning
ett dilemma
som är för svårt att förstå

__

tänker du på mig?
vid högtider, jul och födelsedagar
ångrar du dig?
i en värld full av svårigheter och kluvna känslor
Finns du där ute?
När det känns så tomt här inne
Önskar du ibland, chansen att hålla min hand
i stormar av svårigheter
i vågor av lycka
jag tror jag saknar dig