Ärligt talat blogg-sfären? Jag har varit livrädd för att bryta ihop och för att visa min svaghet. Jag tror ofta att vi låter oss tvingas in i den mallen. För att klättra på karriässtegarna måste man ofta ha lite vassa armbågar, efter att ha hört ett par nedlåtande uttalanden om andra människors svagheter får vi fokus på att inte visa våra. välkommen till den moderna tiden.
Vi ska vara starka, självständiga, kritiska individer, helst med alla rätt på livets frågor. Självsäkra, insiktsfulla och trygga. Full fart framåt, kämpa tills vi lyckas och gör vi inte det: tills vi dör.Om man drar allting till sin spets vill säga

Men jag har upptäckt genom den hårda vägen, att för att komma vidare i sitt liv, att gå vidare från saker och ting så behöver man ibland få bryta ihop. Falla sönder lite, gråta ut lite tårar och komma igen. Faktiskt kan det vara nödvändigt för att på riktigt kunna gå vidare. Samtidigt kommer den skuldbelagda känslan av att har man inte kommit längre än såhär?

Även om jag talar mot alla teorier, så tror jag att för varje förkrosselse så kan man ta ett steg mot att bli hel. Det låter knasigt, jag vet jag vet. Men varifrån kommer förkrosselsen? Är det inte efter insikten av något?
För vi behöver påminna oss då och då, var vi är, var vi har varit och var vi är på väg. Inte alltför ofta såklart, med allt annat är det en balansgång. Men ibland är påminnelsen ett nödvändigt ont, för vi måste komma ihåg vilka vi är.

Ibland tycker jag om att titta på mosaik. Det är en bit, och sedan är det en spricka, och sedan kommer nästa bit som är annorlunda, och nästa och nästa och nästa. Tillsammans bildar alla bitar någonting som inte en en-och-samma bit kunde bilda.
Sprickorna får en betydelse för hela konsverket. Precis som med dig och mig.



/evelina

Vissa saker är svårare än andra, vissa relationer är mer komplicerade än andra. Vissa jobb och chefer är klurigare än andra. Ni hajjar poängen. Och ibland blir jag så less, less på att kämpa mig till saker. Fundera ut den perfekta lösning på problem som dyker upp. Nu är det ju ingen större problem att transportera en biologisk familjehälft från arlanda till vilhelmina, och inge större problem att planera vistelsen så alla blir nöja, det är inget problem att operera sig, att träffa folk man tycker om. Däremot det perfekta samspelet mellan tid och organisation som ibland blir lite.. krävande. Att hinna jobba så mycket man kan, att ständigt tänka framåt för att förutse problem och hitta eventuella lösningar, och hitta små tidsluckor att klämma in sina vänner. Att försöka få sina åtta timmars sömn, eller nio och en halv om man heter evelina larsson.
Målet med all planering och organisation är ju att få ut så mycket som möjligt, att lyckas. Man kämpar sig till en lyckad tid. Och det är ju bra, kanske. Ibland överväldigas jag av saker som hela tiden måste kämpas till för att bli så bra som möjligt. Kämpa för ett bra jobb, ett bra liv. Vars tog carpe diem vägen?!

Men kanske är det så, är att dom saker som vi väljer att kämpa för... är värda lite mer? Så är det för mig, väljer jag att lägga ner min tid att kämpa för något. Jobba för något. Så betyder det något för mig. Jag kämpar med att orka jobba så mycket det går för att ha råd att leva i höst. Jag och mina föräldrar planerar och funderar inför det koreanska besöket vi får i början på september. Jag kämpar med min relation med Gud. Inte så att jag tvivlar, utan snarare att jag hela tiden vill mer, vill närmre. leva ännu mer i nåden

Min äldsta bror och hans familj har varit här på besök. Den yngste sonen har precis fyllt två och är så otroligt go. Han lekte någon form av tafatt lek med sin farbror och försökte skrikandes springa undan. Han fick syn på mig och flera meter innan så sträckte han ut händerna, så att jag var beredd att lyfta upp honom då han kom. Så jag hukade mig, öppnade armarna och kramade om det lilla livet som för tillfället hade det främsta målet att nå mina armar. För en liten stund var han trygg, innan det var dags att fortsätta leka.

Vissa saker är värda att kämpa för, det är saker som betyder. För ett litet barn är det kanske fasterns räddning från en kittlande farbror? Allt man gör i livet kanske inte behöver har värsta odödliga betydelsen. Men har det man gör en betydelse, känns det som om man får extra kraft. Man orkar lite till, kämpa lite mer. Inte så att man hela tiden tror att framtiden är det bästa, att hela tiden jaga något man aldrig kommer hitta, för man byggt upp ett palats av luft. Men att man kämpar sig igenom saker och ting för att nå sina mål.
Man kan springa genom hela huset på ringvägen för att nå en trygghet. Man kan rusa på i livet för att i sitt känslomässiga kaos försöka hitta en trygghet som håller för vilka stormar som än kommer.

Vilmers leende och skratt var det mest underbara jag hört på länge. Han var så trygg, och så lycklig. Och i Guds händer, är jag lika trygg. Lika lycklig