I många år har jag velat ha ett speciellt armband. Det är inte helt gratis så jag väntar tills jag har råd att köpa det utan samvetskval. Är 66% rea på det nu, så det landar på endast 67dollar. Men en vacker dag efter mitt studentliv så:)

Galet vilken vecka det har varit. Fullt upp med plugg, kyrka, vänner och andra trevliga saker. Grekisk mat, minnen, skrattattacker och funderingar om livet. Överanvänder dextrosol, dricker hinkvis med vatten och knarkar halstabletter. Är lycklig och knäckt såhär en enkel tisdagkväll. . Ikväll leker jag superhero då jag tvättar, städar, svarar på viktiga mail och ansöker till skolor till hösten då jag mest av allt skulle vilja krypa ner och sova tre dagar.  Har dock varken tid eller lust att bli alltför sjuk fastän hjärnan känns som en sirapsbomb. Jag klagar inte- gillar ett hektiskt liv men min kropp vägrar förstå det. Anyhow, Jag har kommit på vad jag tänker arbeta mot- så får vi se vars det slutar. Men nu ska jag fortsätta fixa så blir det att kvälla sen...

De senaste dagarna har jag funderat på ordet trofasthet, vad det egentligen är och hur man kan vara en trofast människa här i världen. Eftersom Gud är av den trofasta typen så är det tacksamt att ha något att titta på och lära sig av. :)

 

En människa med ett trofast hjärta är en människa som inte ger upp. Som håller ut och som finns där för andra. En trofast vän är någon som inte överger en då det blåser, utan som hjälper i nöden. Som skrattar i glädjen. En trofast människa kan ha fel, men kan fortfarande vara stabil.

 

Jag längtar efter att vara en mer trofast människa. En uthållig människa som tror på det goda i människor, som ser det positiva och ständigt hoppas på mer. Jag vill vara stadig. Någonting stadigt som går att lita på. Vända-kappan-efter-vinden tendenser är inte mycket att hänga i julgranen. Det kommer stormar i livet, har det inte gjort det än så håll i hatten. De kommer förr eller senare. Men då de väl kommer vill jag stå på en sån fast grund att fastän vindarna rycker och sliter i mig så ska mina rötter vara så djupt rotade i det fasta att det inte spelar någon roll! Jag vill vara & tror jag är en människa som bygger mitt liv på en stabil grund helt enkelt.

 

Det är inte lätt att vara en trofast vän. Det, och som så mycket annat, handlar så mycket om beslut. Ett beslut om att vara mer positiv, ett beslut om att se det goda, ett beslut att inte alltid följa sin flyktbenägenhet.

Men jag vill vara där för andra, för det är NI som gör mitt liv värt något. Jag kan aldrig med varken ord eller handlingar förklara hur mycket mina vänner och familj betyder för mig. Ni är fantastiska! Och det är just det som gör beslutet lite lättare: Jag älskar för att Gud först älskat mig.

Jag vill ge, och vara så mycket för andra, därför att Gud har gett mig och varit så otroligt mycket för mig.

 

Tänkte bara påminna er om att ni är brutalt bra. Å nu ska ja susselulla!

 

Jag försöker hitta orden. Ord som beskriver, som förskönar och förvanskar. Stockholmslivet rullar på här, bor hos mina fantastiska släktingar samtidigt som jag letar annat. Pluggar och hittar självdisciplinen samtidigt som jag söker jobb/sommarjobb. Njuter av solen och passar på att suga i mig all D-vitamin som går. Försöker hitta ord som säger sanningen. Men inte för mycket. Tänker på framtid och lösningar och försöker låta bli att låta oroa mig samtidigt. En sådan paradox.

 

 

Tenderar att prata sönder. Fundera ihjäl och analysera i bitar. En vän som för tillfället befinner sig i the UK är rakt på sak och påpekar hela tiden att jag tänker för mycket. Det stämmer. Ibland blir jag less på att umgås med mina egna tankar- och ibland är det rätt trevligt. Men hur ska man lära sig leva som man känner för, för tillfället- utan någon som helst tanke på  eventuella konsekvenser och följder?

 

 

Jag tycker om att mysa på. Sitta i en filt, se en film och kanske äta nått litet gott. Mysis är ett fint ord att kalla någon. Känner mig lycklig trots alla frågetecken. Jag har tak över huvudet för tillfället- resten löser sig. Solen sken så varmt idag, och framkallade hjärtelyckan till fingerspetsarna. Det var nästan så att jag ville klappa händerna. Jag känner mig lycklig, och fri. Utan bekymmer (ja jag vet...) men ibland måste man bestämma sig för att låta världsproblemen blekna. och njuta av solen.