Idag har jag åkt vilhelmina-dorotea-umeå-dorotea-vilhelmina. 60 mil och 16 timmar innan jag var hemma igen. Men nu har dom skruvat fast tänderna. Dom passade, vitfärgen är lagom och jag är lycklig. Lycklig över att alla operationer slutligen är över, över att det ändå blev bra, att jag inte längre behöver oroa mig inför hur nästa operation ska gå.. fy så  s k ö n t. Man uppskattar livet lite mer. Taskig bild men såhär blev det:




Nu ska jag fortsätta packningen inför Norge. Imorgon ska vi fira med att äta oxfilé och potatisgratäng, och senare på kvällen avgår bussen mot arlanda. Oslo på Fredag- Nya äventyr väntar!

för några år sen ansåg jag att det mesta var svart eller vitt, rätt eller fel, bra eller dåligt. I allt som fanns kunde man lägga in en värdering, en analys. Jag hävdade att de påstådda gråzonerna hade sitt ursprung i osäkerhet, feghet, välj själva. Och vad värre är, jag ansåg att det jag tyckte var den objektiva sanningen.
Rätt lättad över att jag växte ifrån det där :)

Vilket inte såklart innebär att allting är en suddig massa, att det inte finns rätt eller fel. Men ibland märker jag att människor, jag har själv varit där, lägger alltförsnabbt in en värdering. Endel saker bara är.
vet ni vad jag tror? Jag tror hela mänskligheten behöver växa i ödmjukhet. Att vara ödmjuk innebär inte att man ska tycka att man själv alltid är sämst. Men att man uppriktigt och hjärte ärligt lyssnar, förstår och respekterar människor och dess åsikter därför att dom är värda det. Inte för att man "borde" göra det, eller gör det på grund av medlidande.

Ibland behöver vi nog påminnas om det, att allt inte är svart eller vitt. och att alltid försöka bemöta andra med respekt. Lättare sagt än gjort kanske :)

igårmorse var jag uppe i ottan för att ta den tidiga bussen till umeå. Hoppade av vid lasarettet, norra entrén, åtta trappor och till höger. Hej avancerad tandprotetik. Hade hopp om att få bli helt helt helt färdig igår, men icke! Lite finjusteringar skulle fixas, ny tid och samma procedur nästa vecka två dagar innan jag flyttar till Oslo.
Då jag väl satt på bussen hem var jag hungrig, hade ont och kände mig allmänt tjurig. j ä t t e g n ä l l i g
Blev tvärless på sjukhus, operationer, smärta och det eviga rännandet hit och dit. Att ha fått höra i nära två års tid att jag "snart är klar" frestar på tålamodet, och nu är det tydligen bara en vecka kvar. om allt går som det ska.

Hursomhaver, under bussresan hem satt jag och tänkte alla dystra tankar. Ville försöka älta allt det dåliga som fanns. Men mitt ältande hittade alla återvändsgränder som fanns. för på alla dessa varför, har jag hittat mina svar. svar som att det kan finnas en anledning till att jag är i sverige, svar som lär mig tålamod, svar som lär mig smärta, svar som ger mig större ödmjukhet och förståelse. och tillsist så insåg vilket otroligt jobb alla kirurger, tandläkare, plastkirurgin har gjort.. Att börja från nått som knappt gick att börja ifrån, till att bli jag. Från riktigt dåligt till okej. Det är rätt stort då man tänkte efter.

Så i mitt barnsliga försök att försöka deppa och vara tjurig så slutade det med att jag tackade Gud för allt det goda- återigen.

På alla hjärtans dag brukade jag köpa en liten present och gå över till min egna hjälte- min mormor. Hon var världens bästa och det finns nog ingen annan människa jag ser upp till så mycket som jag såg upp till henne. Hennes givmildhet var helt enorm, hon klagade aldrig (fastän hon skulle vara den första människa jag personligen skulle ge tillstånd att faktiskt få klaga) hon ställde alltid upp och hade många kloka ord att ge. Så många timmar jag suttit vid hennes köksbord och pratat om livet, och då vi blev trötta la vi oss för att vila lite. Mycket god mat har också ätits vid hennes bord och döm min förvåning då jag sov över där en natt. Steg upp strax efter fyra på morgonen för att dela ut morgontidningen och hon har vart uppe och gräddat våfflor, bara för att hon vet att jag älskar att äta våfflor med grädde, hallonsylt och iskall mjölk. Visst var hon enastående?

Ibland har vi människor runtomkring oss som vi glömmer att uppskatta. Och jag har varit riktigt dålig på att uppskatta min familj och mina vänner. Men med tiden lär man sig. Så att man verkligen uppskattar och njuter av nuet. Jag fick spendera mycket tid tillsammans med min mormor, och fastän det har hänt och kommer hända så många saker som jag önskar att jag fick dela, är jag ändå så tacksam för dom år man ändå fått.

Ett ordspråk går i stil med att man inte vet vad man har förrän man förlorat det. Ska göra allt jag kan för att motverka det, och istället verkligen uppskatta det man har. Kommer det förändringar så får man försöka uppskatta det också.