igårmorse var jag uppe i ottan för att ta den tidiga bussen till umeå. Hoppade av vid lasarettet, norra entrén, åtta trappor och till höger. Hej avancerad tandprotetik. Hade hopp om att få bli helt helt helt färdig igår, men icke! Lite finjusteringar skulle fixas, ny tid och samma procedur nästa vecka två dagar innan jag flyttar till Oslo.
Då jag väl satt på bussen hem var jag hungrig, hade ont och kände mig allmänt tjurig. j ä t t e g n ä l l i g
Blev tvärless på sjukhus, operationer, smärta och det eviga rännandet hit och dit. Att ha fått höra i nära två års tid att jag "snart är klar" frestar på tålamodet, och nu är det tydligen bara en vecka kvar. om allt går som det ska.

Hursomhaver, under bussresan hem satt jag och tänkte alla dystra tankar. Ville försöka älta allt det dåliga som fanns. Men mitt ältande hittade alla återvändsgränder som fanns. för på alla dessa varför, har jag hittat mina svar. svar som att det kan finnas en anledning till att jag är i sverige, svar som lär mig tålamod, svar som lär mig smärta, svar som ger mig större ödmjukhet och förståelse. och tillsist så insåg vilket otroligt jobb alla kirurger, tandläkare, plastkirurgin har gjort.. Att börja från nått som knappt gick att börja ifrån, till att bli jag. Från riktigt dåligt till okej. Det är rätt stort då man tänkte efter.

Så i mitt barnsliga försök att försöka deppa och vara tjurig så slutade det med att jag tackade Gud för allt det goda- återigen.