I söndags då jag satt på tunnelbanan på väg hem var jag ganska trött, lite sliten efter att ha varit igång en hel dag. Såg säkert mer eller mindre rätt nollställd ut. I soffgruppen framför mig satt fyra söta tjejer. Av någon anledning märkte jag att de började titta på mig och det dröjde inte länge förrän de fnissade och viskade.

Så jag satt där, i min egen lilla värld med musik i mina lurar. & kände väl igen scenen framför mig. Fast det var ganska länge sen sist. Sedan läkarna på allvar började kunna fixa till mina problem har det inte hänt lika ofta. Blickarna, pekningar, viskningarna och skratten.

Förr i tiden visade jag god min, undvek dem och låtsades inte om att det berörde mig överhuvudtaget. Men då jag kom hem på kvällarna var jag så ledsen att jag inte ens orkade gråta. Utan var bara så totalt förnedrad och kände mig kränkt, värdelös och ful och ovärdig. Fram till att jag var sexton år trodde jag att Gud skapat mig av de delar ingen annan ville ha. Man försökte lära sig att det var insidan som räknas, men att veta det i huvudet var inte samma sak som att känna det i hjärtat. Mina föräldrar gjorde allt och lite till för att försäkra mig om sanningen. Att jag var älskad, omtyckt, uppskattad, att jag var fin som alla andra, att jag var finare, att det skulle komma en dag då jag inte var lika exploaterad. Men den dagen kändes väldigt långt bort och jag trodde aldrig riktigt på dem. För mig kändes det självklart att min familj skulle älska mig.

Men vem annars kunde tycka att jag var vacker i all trasighet jag hade lyckats födas med?

Men så är vi här. 2011. Inte riktigt lika exploaterad längre but still. Och jag känner mig så tacksam och så glad. I söndags då jag satt på tunnelbanan var jag trött och sliten, men så obeskrivligt tacksam för en underbar dag i kyrkan. Jag kände igen scenen framför mig- alltför väl kanske. Men jag kände inte längre skammen att bli uttittad. Utan vet ni vad jag kände? Helt ärligt?

En styrka

En styrka i att ha överlevt i en värld där man tittar på utsidan.

En styrka i att mitt inneboende värde inte sitter i utsidan ELLER i mina prestationer

En styrka i att veta att skönhet är subjektivt

och jag kände något annat. Som jag inte gjort tidigare. En kärlek. Så lustigt.

En kärlek där jag är trygg, säker och älskad. Skapad och tänkt.

En kärlek för saker som är trasiga men som kan bli hela

Jesus jobbar med mig. Varenda dag- och jag glömmer nog min egen process. Men då & då händer det saker och man möter människor som får en inse hur långt man faktiskt kommit. Wow

Så jag satt där, mest troligt hånad, men visste och kände mig vacker i alla fall. En övernaturlig säkerhet som får mig leva utanför min bekvämlighetszon. Det är spännande, inte alltid bekvämt- men vansinnigt äventyrligt. Nu kör vi!!!