för några år sen ansåg jag att det mesta var svart eller vitt, rätt eller fel, bra eller dåligt. I allt som fanns kunde man lägga in en värdering, en analys. Jag hävdade att de påstådda gråzonerna hade sitt ursprung i osäkerhet, feghet, välj själva. Och vad värre är, jag ansåg att det jag tyckte var den objektiva sanningen.
Rätt lättad över att jag växte ifrån det där :)

Vilket inte såklart innebär att allting är en suddig massa, att det inte finns rätt eller fel. Men ibland märker jag att människor, jag har själv varit där, lägger alltförsnabbt in en värdering. Endel saker bara är.
vet ni vad jag tror? Jag tror hela mänskligheten behöver växa i ödmjukhet. Att vara ödmjuk innebär inte att man ska tycka att man själv alltid är sämst. Men att man uppriktigt och hjärte ärligt lyssnar, förstår och respekterar människor och dess åsikter därför att dom är värda det. Inte för att man "borde" göra det, eller gör det på grund av medlidande.

Ibland behöver vi nog påminnas om det, att allt inte är svart eller vitt. och att alltid försöka bemöta andra med respekt. Lättare sagt än gjort kanske :)