På alla hjärtans dag brukade jag köpa en liten present och gå över till min egna hjälte- min mormor. Hon var världens bästa och det finns nog ingen annan människa jag ser upp till så mycket som jag såg upp till henne. Hennes givmildhet var helt enorm, hon klagade aldrig (fastän hon skulle vara den första människa jag personligen skulle ge tillstånd att faktiskt få klaga) hon ställde alltid upp och hade många kloka ord att ge. Så många timmar jag suttit vid hennes köksbord och pratat om livet, och då vi blev trötta la vi oss för att vila lite. Mycket god mat har också ätits vid hennes bord och döm min förvåning då jag sov över där en natt. Steg upp strax efter fyra på morgonen för att dela ut morgontidningen och hon har vart uppe och gräddat våfflor, bara för att hon vet att jag älskar att äta våfflor med grädde, hallonsylt och iskall mjölk. Visst var hon enastående?

Ibland har vi människor runtomkring oss som vi glömmer att uppskatta. Och jag har varit riktigt dålig på att uppskatta min familj och mina vänner. Men med tiden lär man sig. Så att man verkligen uppskattar och njuter av nuet. Jag fick spendera mycket tid tillsammans med min mormor, och fastän det har hänt och kommer hända så många saker som jag önskar att jag fick dela, är jag ändå så tacksam för dom år man ändå fått.

Ett ordspråk går i stil med att man inte vet vad man har förrän man förlorat det. Ska göra allt jag kan för att motverka det, och istället verkligen uppskatta det man har. Kommer det förändringar så får man försöka uppskatta det också.