Ärligt talat blogg-sfären? Jag har varit livrädd för att bryta ihop och för att visa min svaghet. Jag tror ofta att vi låter oss tvingas in i den mallen. För att klättra på karriässtegarna måste man ofta ha lite vassa armbågar, efter att ha hört ett par nedlåtande uttalanden om andra människors svagheter får vi fokus på att inte visa våra. välkommen till den moderna tiden.
Vi ska vara starka, självständiga, kritiska individer, helst med alla rätt på livets frågor. Självsäkra, insiktsfulla och trygga. Full fart framåt, kämpa tills vi lyckas och gör vi inte det: tills vi dör.Om man drar allting till sin spets vill säga

Men jag har upptäckt genom den hårda vägen, att för att komma vidare i sitt liv, att gå vidare från saker och ting så behöver man ibland få bryta ihop. Falla sönder lite, gråta ut lite tårar och komma igen. Faktiskt kan det vara nödvändigt för att på riktigt kunna gå vidare. Samtidigt kommer den skuldbelagda känslan av att har man inte kommit längre än såhär?

Även om jag talar mot alla teorier, så tror jag att för varje förkrosselse så kan man ta ett steg mot att bli hel. Det låter knasigt, jag vet jag vet. Men varifrån kommer förkrosselsen? Är det inte efter insikten av något?
För vi behöver påminna oss då och då, var vi är, var vi har varit och var vi är på väg. Inte alltför ofta såklart, med allt annat är det en balansgång. Men ibland är påminnelsen ett nödvändigt ont, för vi måste komma ihåg vilka vi är.

Ibland tycker jag om att titta på mosaik. Det är en bit, och sedan är det en spricka, och sedan kommer nästa bit som är annorlunda, och nästa och nästa och nästa. Tillsammans bildar alla bitar någonting som inte en en-och-samma bit kunde bilda.
Sprickorna får en betydelse för hela konsverket. Precis som med dig och mig.



/evelina