så.. jag tog mod till mig och öppnade bilderna i mailet... Jag ville vänta lite, för på något sätt kändes det så.. slutgiltligt, Ingen återvändo liksom. Allt blev så verkligt, och jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att känna.
och nu? så försöker jag låta bli att känna någonting.
Än så länge är allt så nytt och osäkert. Så jag tar inte ut någonting i förskott. För då gör det bara ont om det inte blir som man tänkt sig. Blir det bra blir det bra.. om inte, så klarar jag säkert av det också.
Att se människor man är lik, det var nytt för mig. Det känns lite.. omvälvande.
Jag borde väl tycka att det är mer spännande än vad jag kanske tycker. Pappa är eld och lågor och menar på att jag håller tillbaka känslorna. Men vad ska jag känna?
Mamma hade små orostankar över att jag skulle glömma dem.. men det var helt obefängt. VIlket även hon insåg. En riktig mamma behöver inte vara den biologiska mamman. En riktig mamma är den kvinna som har omsorg och tar hand om en...
Det känns lite deppigt nu, borde jag inte vara sådär sprudlande glad?
eller så är det den sena nattimmen som gör det.
men jag kommer inte ifrån mina onda aningar. Bäst vänta
jag pendlar mellan att vara misstänksam och att tycka det är otroligt spännande.
antingen eller.
jag brukar försöka hitta en balans. och vet ni, i de flesta fall brukar jag göra det.. Men nu så,
går det inte.