Fullt utrustad med en liter bravojuice och en liten påse gräddkola (mitt köpförbud mot godis börjar på måndag) är jag redo för vadsomhelst. Jag jobbade så länge ikväll att jag nästan missade hela dannes predikan, vilket var väldigt väldigt synd. Men jag hann vara med på slutet åtminstone. Fixade till tårtor, körde en duell på dansmattorna och diskade undan. Jag känner mig gammal, orkar ingenting nuförtiden. Förr var man ute med ungdomarna på fredagkvällarna tills det blev lördagmorgon. Kunde sova i tre timmar och ändå vara pigg då man vaknade. Vars tog den tiden vägen? och sen klivet in i en vuxenvärld, med arbete, skatter, hyreskontrakt och en massa annat jolijox känns helt galet. Jag är ju knappt nitton år gammal bara!

på sistone har jag haft lite tankar om "den enes död, den andres bröd". Nu är väl det ordspråket lite väl extremt,men ack vilken sanningshalt det finns att hitta.
För ett par år sen hände många helt fruktansvärda saker i följd.  Första smällen var en hård sorg, som alla visste om vad som hänt. Den andra smällen var annorlunda, något jag varken kunde eller ville visa. Det var en oerhört jobbig period. På skolan försökte jag fortfarande vara jag, hemma var jag mest känslokall och stram. För att motverka alla gråtfloder här. För att fullständigt inte gå ner mig använde jag mig av ord.
På en community där jag var mer anonym. Jag bloggade mycket  där förr. Det var inte så många detaljer med, mest känslor och förklarandet hur Gud ändå kan hela ett trasigt hjärta. Fastän det gjorde så fruktansvärt ont, av sorg, ilska, skuldmedvetenhet och smärta.. Att det fanns något som bar. Genom tiderna då det bara var att bita ihop och slå av på känslorna.
Hursomhelst fick jag inte ett, utan två mail av två andra medlemmar. Bägge äldre och kan tyckas mer "världsvana" än mig. Där beskrev de hur mina ord i deras sorg fått verkan. En uppmuntran från någon som förstod hur det faktiskt är. Och jag menar inte nu att jag skrev så perfekta ord och hit och dit. Utan att det är faktiskt så det är, något som faktiskt ÄR dåligt, kan användas till någonting bra i slutändan. Även om det är negativt och eländigt, kan Gud vända på det och göra nånting av det.
Jag tycker det är fantastiskt.

och eftersom jag måste förändra hela mitt sätt att tänka nuförtiden, försöker jag hitta punkten där en födelse av ett sjukt barn (jag) och avskedet från en familj, kunde vändas till något positivt (för min svenska familj). Mamma och pappa brukar ofta säga att jag är en välsignelse. I och för sig får säkerligen mina bröder också höra det ibland. Men eftersom jag inte helt riktigt är en larsson rakt i genom, har de betonat det ganska mycket. SÅ pass mycket att jag slår dövörat till.
Men sen ibland börjar kugghjulen snurra. Att få en bäbis med ett kostsamt handikapp kan tyckas vara något negativt. Men att jag kom hit, är kanske positivt egentligen? Att det finns en större plan, såväl för mig som för dig. Många tyckte nog det var underligt att mamma och pappa skulle adoptera barn då de kunde få egna. Men efter tilltal från Gud, var det bara att köra på. En mening finns det i det hela. NU känner jag mig sådär egocentrisk igen, men det är tur att jag är medveten om det.
Det bara fascinerar mig, hur allt kan tyckas hänga ihop. Utan att låta sådär flummig, så är det skönt att veta att någon har bättre koll. Att allting inte bara händer för att det händer. Sen att jag lämnade en kristen familj för att hamna i en annan var ju en väldigt intressant aspekt.

Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig men. Min biologiska mamma skrev även om att hon tackade Gud att alla barn var välbehållna. Det gladda mig, att hon tackade för mig. Som om jag vore någon, som om jag ändå betytt något.
Men vem vet?

ser på klockan och den är alldeles för mycket. jobb hela dagen imorgon..så so long!