tänkte försöka sammanfatta lite.. jag brukar inte ha svårt att sätta ord på känslor, min sockerdricka period som jag en gång hade har sitt bevis på det. Även om de flesta bevisen nu tryggt är sparade på datorn istället för på internet. Men den här gången är det riktigt ordentligt.. hjärnsläpp! är allt så.. annorlunda än förr. Det är som att upptäcka en helt ny känsla. jag kan nästan inte sätta ord
Men jag börjar känna det spirande hoppet, ju längre tiden går.. ju mer kontakt jag försöker förstå att dom vill ha, desto gladare blir jag.. och desto mer vågar jag ta in.
Men visst finns det fortfarande grejer jag kan undra över.. tillexempel över mitt koreanska namn jag fick av en koreansk socialarbetare. Om man ska lämna bort sitt barn och man älskar det.. vill man då inte försöka ha åtminstone lite inverkan? För man måste väl mentalt vara förberedd att aldrig mer se barnet.. och att då påverka ett helt liv med ett namn? Men jag dömer dem inte, men jag förstår inte varför. Om de inte orkade knyta ett band till en baby genom att ge ett namn.. borde man kanske inte ha gjort det ialla fall? Som en "skyldighet" till barnet.. något att ha från sin biologiska familj förutom arvsanlagen.  Och inte heller förstår jag varför man inte kan vara säker på när jag är född. I papperna står det "antagligen" framför födelsedatumet.

Egentligen är det små petitesser, som kanske inte har någon större betydelse. och egentligen borde det inte betyda något nu om jag var älskad/oälskad, önskad/oönskad då. Men man vill ju gärna ha betytt åtminstone någonting... men det är bagateller som döljer en större problematik bakom.

Ibland funderar jag över deras beslut. Var det lätt för dem? De som har barn själva (mamma och pappa tex) försöker förklara hur mycket man älskar sina barn, och att man kan göra vadsomhelst för dem.

Men de berättar dom, som har tagit hand om och uppfostrat fyra larsson barn.

De föräldrar som helt enkelt inte kan, har ork, eller vill?

Blir det ett lättvindigt beslut? som man kanske tar i beaktan först senare...

I brevet skrev mamman (jag försöker medvetet distansiera genom att nämna personerna i bestämd form..för att undvika personligheten) om att de ofta tänker på mig, speciellt under dessa dagar. (när är jag född egentligen?)
är det verkligen så? Det har gått nitton år.. de hann inte lära känna mig, de har inte fått några fortlöpande rapporter eller annat. Hur kan man känna så, till en människa man inte känner?
Mammor och deras barn. jag kan inte förstå känslan, eftersom jag aldrig haft barn. Men vem kan förstå känslan, att lämna bort ett barn?
Får jag vara arg ens? eller är det bestämt att jag ska vara lyckligt tacksam?` (nu är jag inte arg)

en sån här grej,kommer upp förr eller senare. det är en sak jag alltid velat göra.. men aldrig tagit tag i. sedan hösten i nian har jag funderat aktivt över hur jag ska göra. Men först nu, nästan fyra år senare...  Det var väl lite därför jag ville vänta med att öppna fotografierna. Det kändes så.. definitivt.
först då insåg jag, att jag gått in genom en dörr jag omöjligt kunde gå ut ur sedan. Det har bara varit hjärtskärande grymt att göra något sådant. Det kändes högtidligt och fruktansvärt skrämmande.
Det låter inte klokt, men det kändes nästan.. vuxet. På ett galet sätt.
Det var mitt beslut, jag drog igång det, jag fyllde i papperna, jag tog första kontakten.
och den kommer påverka människors liv.
Något som lilla jag ville. Vad är en liten människa på en stor jord?

jag tror fortfarande inte att jag inser vidden, allvaret... & jag kan inte gråta. det är att släppa kontrollen på känslorna, och jag bara.. kan inte. istället blir jag uppskruvad, som ett duracellbatteri.
Eller som en arbetskompis sa.. hurtig.
det är som att jag vill.. vill släppa fram allt. erkänna rädslan över att inte vara önskvärd. men ofta blir det att upprepandet blir en sanning. så jag försöker intala mig att jag inte är och är massa saker. för att så småningom bli en sanning. blir ett plus ett nånsin två?
Jag får nästan lite ont i magen av att gå omkring och bita ihop. jag skäller och är hård mot folk som inte kan bita ihop och göra sitt jobb trots känslor och annat.

jag är osäker bara. och jag gillar inte att vara osäker... tänk att människor man inte minns, man inte har en susning om.. kan påverka en så mycket? vad spelar det för roll om man var/är älskad eller inte av dem?
Sålänge man har någon.
det är ingen logik bakom. och jag gillar logik

Men att kunna få ett bra förhållande till dem, att hälsa på och känna samhörighet... det jar varit en av mina högsta drömmar. Men samtidigt är jag medveten om att jag aldrig kommer kunna känna samhörighet som andra kan. Jag är toksvensk inombords, verkligen, men eftersom jag är asiat på utsidan kommer jag alltid känna av, och märka attityder från andra människor. Påminnelser om att man "egentligen" inte hör hemma här..
sydkoreansk kultur, språk och människor är helt annorlunda. så fastän jag kommer dela ett utseende, ett DNA.. så kommer jag inte kunna känna samhörighet ändå tror jag..
nu låter det deppigt och det är inte meningen.

jag slås fortfarande av det ofattbara. tänk ändå.. att jag har en mamma, en pappa, en storebror och en syster jag aldrig har träffat vad jag minns. Jag har någon att jämföra likhet med. någon att vara lik. det är ingen big deal för er kanske. men för mig var det som en chock.
från att aldrig vara lik nån..utan snarare jätteolik, till att faktiskt kanske påminna om någon?
Pappa och mamma tycker att jag är mest lik systern. och detsamma tycker de sydkoreanska föräldrarna. Men mamman skrev även i brevet att jag hade hennes händer, vilket hon fann roligt och mycket överraskande.
Jag blev nästan nollställd, för jag hade inte ens tänk på att mina händer syntes på fotot jag skickade med. Men det gladde mig lite att de tittat så noga på fotot

Det är inte många som fått se bilderna, för det känns som... lite för personligt att lägga ut det här. och utan deras tillstånd kommer jag inte lägga upp några bilder på internet. Om jag någon gång sätter mig ner och skriver en bok om mina erfarenheter så kanske till och med citerade bitar ifrån breven kommer med.;)

men som sagt, jag längtar till nästa brev... går omkring och hoppas hela dagarna att de har skickat något.  Blev lite nedstämd tidigare då korearesan en svensk organisation brukar göra kostade 50 000 per person. Då ingick inte heller mat och grejer. Men nu när jag tittar lite på flygresor och liknande finns det flygstolar för 10 000 tur och retur. Då måste man boka allting själv, och i princip klara sig själv. Men varför skulle det inte gå? okej, det blir svårt och eländigt många gånger kanske.. men går gör det alltid.
Det är ett riktigt bra pris.. så, om allting går som det ska och tiden känns rätt kanske det blir en resa. kanske till sommaren 09, eller hösten..
Men det blir en helt annan historia

nu ska jag försöka få mig lite sömn.
hoppas att allt är bra med er. känner mig väldigt självcentrerad just nu och ber om ursäkt för det
godnatt