en äkta sommar för mig, förutom sol och värme, är att ligga ute på altan eller i hängmattan med en god bok. Till min familjs stora nöje varvar jag mina tokseriösa böcker med lättsamma SUNE-böcker och kalle anka pockets. Så i min bokhylla finns allt ifrån Muslimers andlighet och kristen moralhistoria till SUNE- och mamma mysko. Inga fel!
Läser en bok av DC- talk som heter Jesus Freaks, the voice of the martyrs.
Jag är fascinerad, och fastnar totalt varje gång jag börjar läsa.
Ett livsöde, bland många andra, som jag läste om är ifrån 1970 i forna sovjetunionen om jag översatt rätt. Nikolai Khamara blev en kristen i fängelse och då han blev frisläppt började han gå i en underjordisk kyrka. Höga befäl inom KGB arresterade Khamaras pastor och torterade honom för att få honom släppa namnen på sina medlemmar och uppge information som de kunde ha användning av för att stoppa evangeliets budskap. Pastorn vägrade, trots tortyren och befälen fick en annan idé. Att tortera någon annan inför pastorn, tills pastor klämde ur sig vad de ville veta. De fick tag på Khamara och pastorn grät och frågade vad han skulle göra. Han kunde inte begära att någon blev torterad för hans tystnad. Men allt Khamara sa var " Va trogen till Jesus och förråd honom inte. Jag är glad som får lida för Jesu namn". Då de hotade med att skära ut ögonen på honom frågade pastorn återigen hur han skulle göra. Khamara svarade " Då mina ögon tas ifrån mig, kommer jag se mer skönhet än vad jag sett med mina ögon. Jag kommer se min frälsare, fortsätt vara trogen Kristus till slutet". KGB befäl ska man inte leka med, så då de stuckit ut hans ögon hotade de med att skära ut hans tunga. Pastorn fortsatte fråga hur han skulle göra och Khamaras sista ord var
"Prisa Herren Jesus Kristus, Jag har sagt dom högsta orden som kan bli sagda, Nu om du önskar, kan du skära ut min tunga"

Det finns två vägar till att Khamara mötte sin motståndare med ödmjukhet och godhet. Den första är att han var helt galen, inte alla får hemma. Mynt i börsen, pennor i pennfacket, hästar i stallet. You name it. Eller.. eller,
så var han så viss om sin övertygelse, att  inte mänsklig ondhet bekom honom. För om man blev satt i en sådan situation, att fortfarande ha kvar tydligheten, radikaliteten och kärleken. Det är beundransvärt. Där snackar vi kärlek, och äkthet. Ingen vända kappan efter vinden tendens som det finns så mycket av nu...  Att faktiskt välja att leva för någonting som är värt att dö för.
Vad lever vi för, som är värt att dö för?

Någonting inom mig gör uppror, för jag vill inte att mitt liv bara ska ticka på. Och då jag dör så dör jag utan att ha gjort något.. mera. Behöver väl int vara sisådär överdriver drastiskt heller.. Men i alla livets vägskeden, val man ska göra, beslut som ska fattas..
så väljer jag Gud, för det är värt allt.