Många gånger har jag bara känt mig värdelös på det mesta. På att vara jag, på att prioritera rätt, på att vara duktig i sådant man tar sig för. Men något som smärtar mig mest är att hamna i värdelöshets-träsket i relationer. En dålig syster, en till synes obrydd kusin, en alltför avlägsen faster. Istället blir det tafatta samtal, små presenter och sms lite nu och då. Då det istället blir kaos inuti, av all kärlek. Till världens finaste bröder, som jag skulle kunna göra vadsomhelst för. Inte något man bara säger, utan allt och ännu mer. Och man vill ju inte vara för känslomässig, vara kvävande. Utan bara få dem förstå, att deras lycka är bland det viktigaste. Att jag kan oroa sönder mig för små saker, att deras välbefinnande går före andra saker. Fel och brister finns, men att jag älskar dessa också. Kärlek som är svår att visa, gör ofta ont.

Eller till mina brorsbarn. Som är så otroligt vackra, klocka och begåvade. De är underbara och jag kan inte förstå, hur man kan titta på ett barn och inte se Guds kärlek i det. Jag vägrar tro på att allt var en slump, det lilla liv (som slumpmässigt skedde) är bland det vackraste som finns. Mina brorsbarn är inga ödesbestämda slumpar kära läsare, de är rena rama gåvorna. Och jag är tacksam över att få var stolt faster. Skamsen för det långa avståndet, för att inte oftare träffas. Leka och bara krama sönder dom. Från och med deras födelse är de en del av mitt liv, vare sig de vill eller inte. De hamnar i hjärtat av släktskapet, och stannar där av all kärlek som jag önskar var en skyddsmur mot allt ont. Då jag ser på söta lilla Flinga skär det i hjärtat på mig, för alla underbara saker hon kommer uppleva. För de mindre underbara, och för att jag hoppas att jag på något sätt får en fortsatt del i det lilla underbara livet. Det vackraste jag vet

Men det spelar ingen roll hur värdelös jag känner mig, för jag vet att kärleken sitter djupare än så. Detta är givetvis ingen ursäkt för att förbli passiv och lat i sitt integrerande med andra människor. Men min uppfattning om mig själv, kan inte avgöra betydelsen för det jag har i hjärtat.  Över de orden som inte sägs så ofta, över de stunder då jag ser hur lugnt och fridfullt dom sover. Stunder av närhet, som är det viktigaste av allt.

för störst av allt är kärleken