Så är det lite drygt en timme kvar tills jag börjar åka hem. Hem hem hem. Jag har inte varit hemma sen i Februari. På den tiden var det vinter, dubbelrummet fortfarande mitt och Flinga kunde definitivt inte gå. Förändringar behöver inte vara dåliga, tack och lov. Dom kan göra ont, vara en så kallad pain in the as och allmänt förvirrande. Men de behöver inte vara dåliga i den bemärkelsen negativ för framtida liv. Jag förändras/formas hela tiden, i mitt sätt att tänka, i mitt sätt att se på saker och ting. Sånt som jag inte alls kunde tänka mig för ett par år sedan, är nuförtiden ingen större grej. Och vice versa. Och jag flänger hit och dit. På bara de senaste åren har jag hunnit med Korea, USA x2, Jönköping, Vilhelmina och Norge. Det har känts som om hela mitt liv varit en enda rörelse, ingen direkt varaktighet. Och jag vill inte bli en sån människa som inte klarar av vara på ett och samma ställe ett tag. Som blir alldeles uppstressad vid tanken på att faktiskt ”stanna” någonstans.  Istället längtar jag tills jag får en fysisk kärna i allt virrvarr. Om de må vara en lägenhet i gamla stan eller småland är inte det viktigaste just nu.

Det finns en tid för allt, och jag börjar känna av gränsen för ett liv utan hem nu. Jag vill leva ett spännande liv, ett liv i rörelse. En rörelse mot Gud, men jag har upptäckt att en rörelse mot Gud inte automatiskt behöver innebära att bo i en resväska. Det är en väldigt skön insikt, att kunna slå sig ner någonstans utan att fastna. För nejtack- det vill jag inte heller.

Hursomhelst, då förändringar kommer kan man hantera dem på ett bra sätt eller dåligt sätt. Oavsett om förändringen i sig är bra eller dålig. Jag undrar vad som skulle hända om vi skulle se på förändringar som en utveckling. Även då det blir negativa förändringar? En utveckling ger ju löfte om att något annat väntar. Något större. För är det inte det vi alla behöver bli påfyllda av lite nu och då? Hoppfull inspiration