Jag har aldrig påstått att jag är en händig person, men ibland sker det saker som gör att man får lägga manken till och testa på något nytt. Att rensa duschavlopp är inte roligt, kan jag berätta. Och då jag fick punktering på cykeln var jag sådär lagom glad. Men sen insåg jag någonting. Mitt under mitt muttrande då jag höll på skruva lös cykeldäcket, muttrandes över att jag inte hade någon karl i närheten som kunde göra det åt mig: att jag faktiskt kanske fixar det här. Fast självklart med hjälp från pappa i telefonen.

Ni kanske vet hur man lagar en punktering, det vet jag också- nuförtiden. Hur irriterande det är att ha en cykel med växlar där man måste haka loss alla möjliga muttrar. För att inte tala om att sätta allt på rätt plats igen. Hursomhelst. Jag satte bit för bit av slangen under vatten för att hitta punkteringen, och den fåniga tillfredsställelsen jag kände då jag såg bubblorna som avslöjade det rackarns hålet. För att vara riktigt ärlig tittade jag på dem en stund och bara kände mig allmänt nöjd. Sen var det dags att fixa själva hålet, och även fast jag tror jag följde regelboken (läs: pappa) till punkt och pricka så litade jag inte helt på mig själv och min lagning förrän jag cyklat ett x antal gånger och luften fortfarande är kvar i däcket.

Min upptäckt om mig själv är, hur sadistiskt det än låter. Att jag gillar att hitta felet i saker och ting. Nu låter det kanske lite väl pessimistiskt än tänkt. Men att hitta vad som var fel- gjorde mig sjukt nöjd. Det var… roligt. Att skruva tillbaka det, att laga det var något jag fick genomlida. Men upptäckten av vad som var fel- var exalterande.

Så antingen är jag riktigt sjuk i huvudet, eller så har jag kommit på ett nytt sätt att formulera mig själv.