Jag är inte så modig egentligen. Då jag ständigt tvingar mig ur min comfortzone så är jag 70% skräckslagen, 10 % nyfiken och 20% dum i huvudet. Vare sig det gäller att flytta till en stad jag aldrig nånsin vart i på södra sverige, eller resa runt halva jordklotet för att träffa sin biologiska familj- så är jag fortfarande lika skräckslagen. Det spelar ingen roll att jag vet att det kommer kännas bättre efteråt. Hjärtat klappar, sömnen störs en aning och det knyter sig lite i magen- varenda gång.

Så här sitter jag, i Norge av alla ställen på jorden. Men tre sköna göteborskor, en mage i uppror och en trött hjärna. Det är utmanande det här. Att hela tiden pusha sig själv våga göra saker som jag helst inte skulle vilja. Vem hade kunnat ana att jag skulle få jobb som promotör här? (den exakta korsningen mellan en informatör och säljare) Vara på stan och prata med massa människor, träffa ännu fler och vara så säljande som möjligt.. Inte jag i alla fall, men team-medlemmarna är störtsköna, dagarna är toklånga och pressen ligger på en. Visst känner man att man lever.

Än så länge går det bra, än så länge går jag emot de 70% av skräckslagenhet. Galet, eller hur?!

kram