Jag har tänkt endel som vanligt. Hur skulle vårt samhälle se ut ifall varenda människa anammade en ny livsstil. En livsstil som gick ut att först och främst tänka på andra, innan man tänker på sig själv. Vore inte det intressant att se vilka påföljder ett sådant liv skulle få på sin omgivning?
För om alla tänker på andra först, så innebär ju det också att någon tänker på mig framför sig själv. Så på något mystiskt värdsligt sätt så blir alla behandlade väl. Kanske är den en utopi, endast möjlig i min egen lilla drömvärld. Kanske inte.
Och kanske måste man börja någonstans...
För jag erkänner att jag är självisk, jag erkänner att jag lever i en självisk värld och jag erkänner att mina drömmar är rätt själviska dom också. Min självkännedom är inte helt försvunnen. Men tänk om jag varje dag, kunde bestämma mig för att leva för någon annans skull. Inte att andra skall vara orsaken till min livsglädje, men förstå vilken livsglädje man kan få ut av att glädja andra.
För vi är känslomänniskor, som lever i känslosam värld. Där flyktbenägenheten är stark och där känslorna får avgöra vem jag är. Jag tror inte att jag är ett misslyckande även om jag ibland känner mig misslyckad. 
Att då kunna resa sig från sina omständigheter, se allt i det större perspektivet och bestämma sig för att göra det för någon annans skull. Utan att fastna i ett överväldigande ansvar, eller i ett ångestfyllt tvång. Utan av ren och skär glädje och hjärteäkta välvillighet.

  ens eget leende blir lite större, och passar så mycket bättre i kören av leenden

                                                                                                                                -evelina