Vill ni veta en välbevarad hemlighet? Att jag innerst inne är höjdrädd, skräckslagen för att ramla ner och slå mig halvt fördärvad. Men känner ni mig lite bättre vet ni att jag både hoppat från 7 ½ på fyrishov,uppsala och slänger mig upp i de värsta berg- och dalbanorna som går att hitta. Jag är fortfarande lika rädd, och då vagnen sakta sakta tar sig alltlängre uppåt vägrar jag titta ner útan önskar att jag aldrig satt mig i vagnen. Men likväl varje gång jag ställs inför möjligheten att åka berg- och dalbanor tar jag mig i skinnet och utmanar min höjdskräck. För adrenalinkicken efteråt gör allt värt det. Inte bara kicken av fart och fläkt, utan kicken av att göra nått man tror man ska dö av, och sen njuta av det. Att vara modig innebär inte att man inte känner rädsla, utan att man gör det i alla fall. Jag känner mig väldigt modig efter att ha åkt en galen berg- och dalbana;)

Lite såhär tycker jag livet är. Det finns så mycket roliga saker man kan göra, äventyr att uppleva. Saker att se och röra vid. Men så sjukt lätt att fastna i sitt liv, i allt det bekväma. Då man inte utmanas lika mycket, inte är lika rädd.. men får vi uppleva kickarna efteråt som gör allt värt det?

Kanske skulle det ha varit bekvämt att flytta hem "för gott" igen istället för bara över sommaren, det hade inte blivit ett sånt svårt liv på ett sätt. Men eftersom jag vill få ut mer, uppleva farten och fläkten, känna kickarna och hur det bubblar i magen av glädje... så vill jag inte välja ett bekvämt liv. Inte än åtminstone.
Och även om mina drömmar och äventyr om hösten får mig att vilja både spy och svimma av osäkerhet och nervositet så vill jag nå dit. Och för att uppleva glädjeruset måste jag sätta mig i vagnen som tar mig upp mot toppen.

och lita på att Gud håller då jag väljer att hoppa ut




                                                                                                                                                   -evelina