ett motto, som jag tror jag tycker riktigt mycket om är: Mitt mål är att dom som står mig närmast och känner mig bäst, ska också älska och respektera mig mest.

Det är rätt klockrent, speciellt för dom som är i ledarpositioner, att tänka så. För faktum ett, är att det går aldrig göra alla nöjda. Alla kan inte bara tokälska en. Faktum två: Om dom som känner mig bäst också älskar mig mest. Har man uppnått en hel del. Sen menar jag inte att det är bra om folk man inte alls känner avskyr en, det är trist.

För om man inte folk som står mig närmast, inte respekterar och älskar mig, hur ska då människor som inte alls känner mig kunna göra det? Och om dom gör det, blir dom inte bara besvikna av att lära känna mig bättre? Sen behöver ju inte det ena utesluta det andra såklart.

Jag tänker inte bli pastor, det är ingen dröm jag har. MEN skulle jag ha en sådan eller liknande ledarposition, skulle det absolut vara ett motto för hur jag arbetade och betedde mig. Så människor som stod mig nära, skulle lyssna på mig för att dom respekterade mig och älskade mig. Vem man är, speglar sig ofta (läs: inte jämt) i intergrerandet med andra människor.

För vem har sagt att man måste bli besviken av att komma någon människa in på livet? Ska inte det vara förtroendegivande? En ära att dela livet med någon så pass.
Jag försöker vara sån, och vara så med mina vänner.

Det är en ära, att få förtroende och att få dela livet med människor. Man behöver inte göra någon varken större eller mindre. Men respekten ska finnas där, för varenda människa. Så tack alla vänner. Ni är kalasbra och gör mitt liv så guldkantat!