Ibland, så försöker vi göra så mycket, vara så mycket och fixa så mycket... så kraften ibland rinner ut. Och i allt det där bra man vill vara och göra för andra, så är det lätt hänt att tappa bort sig själv. Att göra bara för sakens skull, och inte längre av kärlek till andra människor.
Jag får påminna mig själv lite nu och då, så jag inte börjar leva mitt liv på sånt sätt som jag "borde" göra, utan faktiskt för att jag vill.. och låter kärleken vara drivkraften bakom det hela. Låter det flummigt?
Man kan bli trött ändå- absolut. Men om vi förlorar vår drivkraft och våra handlingar istället blir vana, för att jag borde, för att jag alltid har gjort så etc. etc etc. Så förlorar vi inte bara vår energi, utan bränner ut oss på alla möjliga plan. och fastän man börjar i rätt ände, kan man tappa den på vägen, men det som är tappat, kan bli återfunnet.

För hittar vi vår drivkraft och fokuserar på den. Så känns inte våra gärningar likafullt så tunga, så jobbiga. Det blir inte längre vad vi "borde göra" utan snarare något som vi vill, som vi längtar efter. Som vi älskar att göra. Och då vi faller, gör det fortfarande ont. Men då ser vi istället möjligheten att lära oss något, få erfarenhet..
Så jag bryr mig inte på samma sätt då jag knasar till det. och sårar jag människor försöker jag såklart att rätta till det. för att vara elak är ju inte min mening.



Alfred : Why do we fall, sir? So that we might learn to pick ourselves up