Häromdagen sprang jag på en gammal kompis på flygplatsen. Jag hade precis slutat arbeta och var på väg genom havet av stressade människor då jag ser en blond tjej som verkligen tittar på mig. Jag tittar tillbaka och exakt samtidigt så hajjar vi till och skriker hej åt varandra.
Minnena rullade upp, barnlägret utanför Övik för så många år sedan ligger fortfarande någonstans i bakhuvudet. Vi satt uppe en luddig natt och skrev i en kompisbok, drömde våra drömmar och fnissade åt varandra. Sedan går åren- och så springer man på varandra igen.
Var ett chockartat ögonblick måste jag medge.

Vem av oss på den tiden, hade kunnat ana var vi skulle stå idag? Levt våra liv som vi gjort och vart där vi är nu?  Och i Norge av alla ställen?

Det är fascinerande då man tänker efter. Speciellt nu efter vår onsdag i Stockholm där det inte gick riktigt som vi tänkt oss. Alltid lär man sig något nytt måste jag medge. Men man slår huvudet in i väggen och försöker igen.

Vi skriver historia utan slut. Ibland blir det inte som man tänkt sig- det kan bli ännu bättre.