alltför ofta lägger vi ner tid och pengar för att imponera på människor vi inte tycker om
jag ska inte ta åt mig äran av det uttalandet, för jag hörde något liknande för många år sedan. Och det slog mig, att det ligger något i det. Människor som älskar en, älskar en förhoppningsvis inte för vilka prylar eller kläder man har. De älskar en för vem man egentligen är.
Varför då blir det sån ångest att ha nyaste kläderna och modernaste prylarna? visst är det jättekul, det tycker jag också. Kanske är viktigt att veta sin egen inställning till varför man köper/gör vissa saker.
det kändes jätteviktigt för mig innan jag tatuerade mig. Jag bad, funderade och kände efter ordentligt. Det var även lite därför den hamnade var den hamnade. Den syns näst intill aldrig,och det känns verkligen som.. att den är för min egen skull och ingen annan. Jag bryr mig inte om folk beundrar den eller inte. Det är inte viktigt
och sen att vi lever i ett överflöd äcklar mig stundtals, medan jag andra stunder bara njuter och är tacksam över hur bra jag har det..
Men samtidigt är det lite jobbigt, som det här med familjen i sydkorea. Som det verkar, så har jag det "bäst" materiellt sett och sådär. Och jag tycker det känns.. pinsamt? Jag blir lite ledsen för deras skull. Och skäms för min egen. Jag börjar bli tacksam för vad jag har, men det känns så orättvist att jag ska ha så mycket och dom inte lika mycket.  Vi pratade här hemma om att kanske skicka pengar eller nånting. Men det kan ju tas på fel sätt också.. så vi får fundera vidare på hur man gör det på ett bra sätt som uppskattas

en sista sak innan jag ska gå och lägga mig. Efter mitt utlägg igår om flyktingarna så kände jag ikväll att det var dags att göra någonting åt saken också. Det brukar komma några till kyrkan varje fredag, vilket är jätteroligt. Vissa pratar/förstår ingenting. Och andra lite mer. Men man vet inte helt säkert.. och ofta så blir det ganska "uppdelat". Så gick in dit efter jobbet, det var slut och folk satt och fikade. Som vanligt kunde man ana uppdelningen lite. Folk började snacka om att spela innebandy..
ofta går dom in i kyrksalen för att spela instrument. Så jag tänkte, okej. Och gick in dit och frågade om nån ville följa med och spela innebandy. En kille följde med och spelade ikväll, och det var jätteroligt!
Tänk att en sån liten liten liten sak, kanske betyder mer än vad vi kan tro.
för det är inte svårt, och inte speciellt "stort"... men det är en gest.
Så nu måste vi börja bli duktiga på att ta hand om våra medmänniskor

:)

godnatt