igår på kommunikationen skulle vi vittna. Nästa fredag är det dags att predika.. detta är mitt vittnesbörd

Jag är uppvuxen i en kristen familj, men det är inte enbart därför jag är kristen. Jag är kristen därför att jag själv fått möta Gud och känns hans kärlek. I hela mitt liv har känslan att inte duga, vara god nog och bara otillräcklig varit nära till hands. Det kan man ju analysera sönder om man vill, men den känslan har varit min följeslagare. Men gång på gång så möter Gud mig mitt i mina tårar och brustenhet. Då man känner sig som minst och ovärdig så tar Guds nåd vid. Då man bara har frågor utan svar, så finns Gud ALLTID kvar. Jag kan inte förneka Guds kraft, det har hänt för mycket i mitt liv. Alla operationer, alla saker man gått igenom, då livet gått i kras. Så har man lyckats höja sig över sina omständigheter, bli hel.. men inte av mig själv. Gud bär mig igenom det tuffa. Det gör det inte mindre tufft, eller att hela livet vart på rosor. Absolut inte. Men för mig har det varit en väldig tröst, och en styrka att veta att jag aldrig någonsin går igenom något ensam. Oavsett hur ensam jag kan känna mig. Så möter jag den Gud som är kärleksfull och full av nåd. Den Gud som jag bygger mitt liv på. Så oavsett vilka stormar som kommer, eller hur mycket jag själv faller sönder. Så är Gud den klippa som aldrig kommer svika