ett inplastat liv.

Just nu är min lägenhet, bokstavligt talat, inplastat. Man kan inte se väggen, de obefintliga brädorna, för all plast som jag tror ska skydda mot vind och vatten. Dessutom står det en stor container precis utanför min dörr, vars orsak till placering jag funderat en hel del över.  Och tanken slog mig, att vissa lever såna liv. Nu är min lägenhet tillfälligt inplastat, skyddad mot yttre faktorer som väder och annat. Det är inte ett permanent tillstånd, utan snarare en provisorisk behandling.

Det är på ett sätt skönt att leva ett sånt liv, där ingen har någon insyn. Murarna vi bygger upp hindrar människorna runtomkring och att se vårt verkliga jag. Vi gömmer oss bakom olika masker beroende på vem det är vi spelar för. Vi försöker hindra våra liv ifrån att gå sönder, skydda oss själva och dem vi älskar. Men istället förlorar vi.
Vi förlorar chansen att låta andra lära känna oss på djupet, vi förlorar såsmåningom vår tilltro för människan och mänskligheten. Möjligheten till djup och äkthet. Enda orsaken till att vi går genom masken är för att slänga sopor och annat som kan dra fel uppmärksamhet

Min lägenhet kommer fräschas upp, lagom till vårsolen börjar värma ordentligt. Så småningom kommer plasten, ställningarna och till och med containern att flyttas och tas ner. Det kan nog vara bland det svåraste en människa kan göra, att lägga ner maskerna och visa vem man är. Med alla brister, alla tillgångar.
för jag vill vara äkta, inifrån och ut

/evelina