Jag har funderat varför kändisars liv blåses upp så hårt i vissa tidningar, varför man egentligen är så intresserad? Och det bästa, eller värsta, är då det har hänt en skandal. Via tidningarna så gottar sig hela världen åt någons olycka. Det fascinerar människor, det är nästan äckligt.
Är det på grund av att någon annans snedsteg får oss andra att må bättre? Människor har ofta ett behov att jämföra sig, jag har ett sånt behov. Men jag vill inte ha det längre. Det håller inte i längden,
och ofta jämför man, eller åtminstone jag, mina svagheter med andra människors starkheter. Det är inte rättvist någonstans. Istället borde jag jämföra starkhet mot starkhet, och eftersom det är helt omöjligt så är kontentan: Det går inte att jämföra sig med någon. Kanske en självklarhet, kanske inte.

Alltid då man ska förbättra något. Vare sig det är sig själv, en förening eller ett intresse. Så av nio gånger av tio tänker man på det man är värdelös på, för att jobba på det. Och där är det lätt att fastna, allt man måste jobba med. Man gräver sig djupare och djupare och tillslut vet man inte vad som är upp och ner. Vi glömmer vad vi faktiskt är bra på, jantelagen hämmar oss och ger oss ramar i hur vi ska bete oss. Kommer man inte längre om man istället utvecklar det man kanske är bra på? Så följer det "dåliga" med och förbättras samtidigt?
I slutet av dagarna då jag ligger i sängen för att sova brukar jag oftast tänka på vad jag ska göra bättre till morgondagen. Inte så att jag ligger och tänker på hur sämst jag är hela tiden, utan mer på sånt jag kan förbättra. Men nu ska jag istället försöka komma på saker jag gjort bra under dagen!  Det är inte lätt vill jag säga, för om man under 20 års tid lärt sig ett sätt att tänka är det svårt att bryta tankemönstret.
Men man vill ju komma vidare. Utvecklas, bli en bättre människa, jobba med sig själv (etc.etc i all oändlighet)

under träningarna övar man på sånt man är dålig på. På matcher använder man sig av det man är bra på.
Det är dags för lite fler matcher nu...eller hur?

/evelina