Jag började i påtryckningarna från familjen att skriva en önskelista, tankarna gick vidare om hur bra man har det. Och slutade i hur negativa händelser kan vändas till något bra, så att man blir en bättre människa. Inte ens jag hann med i vändningarna ;)

Men visst kan ni väl hålla med mig? även om tanken känns radikal hos många. Att negativa saker, kan innebära att man blir en "bättre" människa? Lite mer förstående, lite mer tacksam, lite mer ödmjuk.. eller ganska mycket. Nu ska vi testa på dra gränsen ännu lite till. Kanske kanske är det så, att smärtsamma saker är en nödvändighet för att vi överhuvudtaget ska känna tacksamhet, glädje och lycka? Ett lite för enkelt exempel: hur ska en liten flicka kunna förstå vidden av glädjen, av sin nalle, om hon aldrig känt hur det är att vara utan den?
Ett lite svårare exempel: helt plötsligt insåg jag hur viktigt det kändes att verkligen uppskatta de nära, för man vet aldrig när dom tas ifrån en. Utan rädsla, men fullt ut. Jag uppskattar människor på ett helt annat sätt än vad jag gjorde för ett par år sen. Något negativt vänds till något bra. Om man väljer att göra det till något bättre.
Men då är frågan om det går att välja att inse betydelsen, om man inte känt det förlorade?

Det vore att ta i, att säga att de dåliga sakerna helt plötsligt är bra. För vissa saker är dåliga, de är sämst, värre än värst och inte något att hänga i julgranen alls.Punkt. För jag tror att jag anser att betydelsen av den eventuella konsekvensen/påföljden däremot, inte behöver sätta något värde på själva händelsen/handlandet. Konsekvensetiken är inte riktigt min moral som ni inser. Däremot, kan konsekvensen av en negativ handling påverka handlingen i den grad att man tycks inte kunna leva utan den. Eller vad tror ni?  Ge lite tankar.. För visst måste vi skilja på en faktiskt händelse och dess konsekvens. Det blir helt plötsligt två, opåverkbara utifrån varandra, faktorer med likvärdig status?  

Jag ska erkänna något, ibland har jag legat i min säng och tyckt synd om mig själv. Ibland har jag till och med dristat mig till att tänka "tänk om..". Om livet vart utan smärta, sorg och andra diverse trevligheter. Men sen skärper jag mig. För jag inser att Gud låter mig inte gå igenom något som jag inte orkar. Och även om jag ibland är osäker på att orka, så orkar han. Jag insåg mer saker, att mitt i allt, så skulle jag inte vilja vara utan något i mitt liv. De bra delarna, de mindre trevliga delarna. För det har gjort mig, och den jag är. Förhoppningsvis till något bättre.  Sen kanske man inte kan slänga allt ansvar på Gud, någonstans måste vi ta tag i våra liv. Ta de beslut som krävs.. En helt annan femma.

Såhär en söndagnatt, i mitt önskeliste-skrivande, Så är jag väldigt väldigt väldigt tacksam för vad jag har och vart med om på gott och ont. (Nu har vi mest tagit det negativa, det finns mest positivt=)
hur bra jag än har det, eller hur dåligt jag än har det, så är Gud densamme. och det är trygghet. För allt bär han, allt tror han, allt uthärdar han.


                                             -evelina