Jag har blivit så van att leva som mig. Att vara lite annorlunda, göra det oväntade och smått galna.. att inte nöja mig utan hela tiden söka efter mer. Kämpat mot mångas oförståelse och tyckande att det jag gör är onödigt, idiotiskt... Jag är så van att gå mot strömmen, att jag glömde bort hur skönt det var att ibland få bekräftelse.
Ett liv utan kamp, och plötsligt är jag helt lost. Ibland kanske kampen går så långt, att när stunderna kommer och man egentligen bara kan njuta, så blir jag helt förvirrad och börjar fundera om jag är fel ute nu. Då är man skadad på riktigt.

Hursomhelst, för ett par dagar sen hade jag en fin konversation med en människa som betyder allt för mig. Han sa små saker som fick mig åter tillbaka.. se var jag faktiskt kommit ifrån. Vad jag kämpat mig igenom och uppoffringarna jag gjort. Så jag fortsätter kämpa, och arbeta hårt för det jag tror på och vill uppnå. Jag står ut att vara i Norge, en början på en framtid. Min framtid.