Är du svensk, som jag, kan ordet stolthet vara oerhört laddat. Det var det för mig också en gång i tiden. Jag trodde att man aldrig fick berömma sig själv, tycka att man var något eller vara stolt över sig själv. På fullaste allvar, jag skämdes nästan då jag fick högsta betyg i skolan, (även om jag samtidigt blev besviken då jag inte fick det). Nu är jag lite äldre men så mycket klokare. Det kanske sticker till lite i ögonen på andra och alla ska veta att det inte är varje dag man vaknar upp och känner hur bra man är:) Men man ser faktiskt mer av världen om man håller huvudet högt. Jag har gjort och gör massor med misstag, det bara suger i magen på mig då jag tänker tillbaka på dumheter jag sagt och tänkt. Men någonstans även där måste man hålla huvudet högt, jag skäller värre än vad jag bits. Jag har tyckt så mycket dumt och inte varit rädd för att dela med mig av mina åsikter. I've been there, done that, got the t-shirt and won the contest. Ja ni fattar.

Men hör och häpna, det är faktiskt okej att tycka man är bra. Jag säger knäppa saker ibland, använder starka ord och reagerar en anings snabbare än vad som är hälsosamt i längden, men what the heck. Det är ju jag, mina egenheter gör ju mig... ja inte likgiltig i alla fall. Självklart är mitt favoritord fortfarande progress. Men orka slita ut sig för att vara och bete sig perfekt. Då jag var i Korea (där det är otroligt viktigt att se så perfekt ut som möjligt, ha en sån perfekt bakgrund och perfekt utbildning man bara kan ha...) insåg jag hur långt jag kommit från mitt försök till THE perfekta uppförande. Inte så att jag rättfärdigar allt möjligt trams, jag menar... Ni förstår vad jag menar.

Det finns så mycket andra, bättre och viktigare, saker att slösa sin energi på. Så shake what ya mama gave ya och se världen istället!