Tidigare i år sänkte nordkorea ett sydkoreanskt skepp, och nu attacken mot ön. Förr eller senare kommer det brista. Världens farligaste sandlådekrig kan inte hålla på för evigt.

Känner mig dock inte ett dugg orolig för min egen del. Dels för att jag åker härifrån snart och dels för att jag helt enkelt inte är rädd för att dö. Däremot är jag mer orolig för min koreanska familj. De är lugna och tvivlar på att det kommer bli krig nu. Men dom har medgett att om de blir krig kan det bli svårt, och då kommer flygplatsen vara det första som stänger. Jag föreslog att de skulle simma till Japan och flyga därifrån till Sverige, de föreslog att superman kunde rädda dom och flyga dom till mig.

Jag antar att åratal av krig och krigshotelser förbereder en mentalt. Jag var helt seriös med Japan, förutom simningen förstås.

Men jag är ändå orolig- speciellt för min bror. Samma dag attacken skedde blev han uppringd av det militära om en eventuell inkallelse. Jag tycker inte om att han är duktig i det militära. Jag tycker inte om hans jobb som går ut på att oskadliggöra luftburna hot. Det placerar honom i fronten, inte i en bunker 56 meter ner i marken jag skulle önska att han var. Jag litar inte på hans löfte om att inte dö.

Så jag är sjukt egoistisk. att den största anledningen om förhoppningen till uteblivet krig inte är kriget i sig, utan att mina nära och kära ska vara säkra. Punkt