Jag har njutit av mina veckor i norr innan jag tar mig an världen igen. Men visst svider det då jag ser hur många det är som plågar sig igenom sina dagar, som medger att de varken är lyckliga eller nöjda. Och ibland spelar det ingen roll hur många goda ordspråk och råd man får höra, för allt man ser är den sliskiga sirapen.

I oändlig kärlek skulle jag vilja visa för dem alla de underbara saker som finns, allt fantastiskt man kan få uppleva. Att livet är för kort för att slösas bort. Att man ska njuta av allt som går att njuta av för då smällarna kommer så vet man, att man levt fullt ut. På vägen dit är det oerhört lätt att tappa modet.  I strävan på det stora är det lätt att glömma det lilla. Eller som gubben på tvn sa "Det är bra att ha drömmar, men ibland måste man göra rätt i nuet för att ta sig dit".  Allt har sin tid men ge aldrig upp.

På sistone har jag känt mig både trött och sliten av att flänga kors och tvärs över jordklotet. På drygt ett års tid har jag hunnit med rejäla vistelser i fyra länder. Jag har längtat att få ha en mysig lägenhet igen, packa upp mina orörda flyttkartonger och dricka te ur mina galet snygga filippaK muggar. och ja, jag längtar fortfarande efter det men den tiden kommer.

Nu är det återigen en tid utanför min comfortzone, i en ryggsäck med världen som spelplan. Hatkärlek till känslan då man kliver av ett plan och något nytt och okänt ligger framför en. Att gå på okänt vatten, hitta sig själv och Gud i alla kulturer och på alla platser i världen.

Det finns en viss tjusning med att bo i en ryggsäck. De är lätt att glömma då man bor för länge i sina kartonger. Men det finns en hel värld att upptäcka, en värld att förstå och det allra bästa: en värld att njuta av